Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 2

ASSEAES RESER SENSE AROGTASARESAIIESER SE ve FETPSARSUR ESSENS LENIDIIS SRIBTEIIWRON ROR — IS —,. Om det ej var ni, hvad tjenar det då till att taga humör! — Visserligen, men... — Ah! sade löjtnanten i förolämpande ton, det finnes således ett men... — Alldeles. — Nåväl, låt höra... — Min herre, sade kaptenen högdraget, det är möjligt att i Paris finnes någon som liknar mig, och det är också möjligt att ni träffat denne någon; men ni torde i alla fall tillåta att jag betviflar saken. — Ni förolämpar mig! — Det förefaller mig, som hade ni haft för afsigt att just i det ögonblick, då jag efter min fångenskap hos araberna återkomme till mina vapenbröder, kasta en kränkande misstanke på mig. — Min herre, svarade herr de Verne kallt, jag hoppas att vi åter träffas. — Jag förmodar det, min herre. — I morgon bittida utanför stadsporten. — Som ni behagar. — Mina herrar, inföllo några officerare, som ville lägga sig emellan. — För all del, mina herrar, svarade Hector, herr de Verne har förtjenat en lexa; och han skall få den. Löjtnanten närmade sig nu kaptenen och sade med låg röst: — Ni är en usling! Jag kan bevisa att ni deserterat och jag skulle kunna vägra att duellera med er, hvilket jag likväl, af aktning för den uniform ni bär, icke vill göra; dock måste det ske på det vilkoret att en af oss stannar på platsen. — Ja visst! svarade kaptenen, blek af harm och vrede.