Om arbetarebostäder. Det är allom bekant, huru illa och huru dyrt den arbetande befolkningen uti våra större städer, företrädesvis i Stockholm vanligen bor, och man inser mer än väl att detta förhållande icke allenast i sanitärt och ekonomiskt, utan äfven i moraliskt hänseende är för arbetaren i högsta måtto skadligt. De förmögna betala proportionsvis mycket billigare hyror än de fattiga, och de lokaler dessa sednare ha råd att bestå sig äro ofta alldeles otillräckliga. Många arbetarefamiljer, bestående af sex eller sju eller kanske ännu flera medlemmar, nödgas dväljas i trånga kyffen, der icke ens hälften af det kubikmått luft, som anseg för helsans bevarande rödvändigt och som är beräknadt för fångarne i våra allmänna fängelser, belöper sig på hvar person. Kan man väl under sådana förhållanez den undra på att svåra sjukdomar hemsöka de fattiga oftare än de rika, och att arbetaren icke sällan vantrifves i sitt hem? Hvart går han i stället, efter slutadt arbete? Jo, till krogen, der han sammanträffar med muntra bröder, och der hans mödosamt förtjenta penningar förslösas. Men härmed är icke nog. Äfven i ett annat, ännu vigtigare afseende lider arbetarens moral deraf att han, oaktadt trägna ansträngningar, ser sig dömd till försakelser, som till och med lättingar bland bättre lottade klasser icke behöfva underkasta sig. Hans mod sjunker, han tycker det icke vara viärdt att spjerna mot ödet, då han ju i alla fall finner att han icke kon skapa sig en oberoende ställning, icke ken förvärfva sig ett eget hem. Och huru farlig denna modlöshet, denna likgiltighet är, hvilken uppstår hos personer, som tycka att de intet hafva att sträfva efter, emedan hvarje mål är dem för aflägset, vet hvar och en. Tanken på att söka bereda arbetarne möjlighet att genom sparsamhet blifva egare till trefliga bostäder och sålunda komma i en mindre beroende och lyckligare ställning i lifvet, är långtifrån ny. Utomlands ha arbetareföreningar flerestädes bildat sig, för att åstadkomma detta resultat, och man