Dagens Nyheter – 8 februari 1868, sida 2

— Hennes man! utropade Margareta. — Jag är markisinnan de Lacy, yttrade mätressen med köld. Och ehuru denna qvinna talade osannt, låg ett sådant uttryck af sanning i hennes röst och i hennes åtbörder, på samma gång som hennes blick tolkade den djupaste smärta, att Gontran blef mållös af häpnad öfver så mycken djerfhet, under det att Margareta frågade sig om hon icke var hemsökt at någon förfärlig dröm. Under den minut af tystuad, som nu förgick, inträdde tvenne män i kojan. De voro baron de Pons och chevalier VAsti. Baronen var förfärlig att skåda. Hans af förtrytelse och raseri karmosinfärgade anlete afstack bjert emot det silfverhvita håret. Hans ögon sköto blixtar, och han rätade ut sig till sin fulla längd samt antog en utmanande hållning, hvadan hvarje ointresserad åskådare af detta uppträde, om någon sådan funnits närvarande, skulle ha märkt att denue gubbe i sin vrede liknade en yngling. Chevaliern var allvarsam, såsom en man, åt hvilken ett vigtigt kall blifvit anförtrodt. Baronen gick fram till Gontran, som fortfarande stod orörlig och likasom petrificerad. — Usling! röt han, i det han höjde sitt ridspö. Men en hand hejdade honom, då han just stod i begrepp att slå herr de Lacy, och Margareta ställde sig emellan sin far och sin älskare. -— (Forts.)