Dagens Nyheter – 4 februari 1868, sida 2

verinseende öfver våra näsdukar. Det anses t. ex. såsom mycket stötande att begagna en näsduk med Napoleon den I:s porträtt. Vid uppförandet på Theätre de VAthengee af en ny farce, Malbrough sen va-t-en guerre, föll en af aktörerna, Leoni, som spelar My Lord Boule de Gommes rol. på den iden att framkalla en komisk verkan genom att nysa och snyta sig i en näsduk, på hvilken fanns tryckt en afbildning af Napoleon I till häst. Ingen af de vanliga åskådarne kom på den tanken, att detta kunde innebära någon upprorisk demonstration, och det nuvarande kejsardömet tycktes icke lida af skämtet, då en afton en under-prefekt från landet, som råkade få se pjesen, blef slagen med fasa vid åsynen af de välkända dragen på den bomullsnäsduk, som fördes till Leonies näsa. Eldad af undersåtligt nit, skyndar han åter till sin hemort och meddelar ögonblickligen sin chef, prefekten, den förfärande tilldragelse, han sjelf bevittnat. Prefekten i sin ordning ansåg det för sin pligt att i ett förtroligt meddelande fästa ministerns uppmäcksamhet på den anstötliga tilldragelsen och antyda de faror, hvilka kunna uppstå för staten genom att ett sådant majestätsbrott ohejdadt får fortgå då Theätre de VAthenge. Ministern skrifver till en af sina kolleger, en annan excellens; denne excellens åtalar teaterns direktör, hr Camille Domet; bref vexlas, protokoller uppsättas 0. sS. Vv. Låonie, fullkomligt omedveten om att hans näsduk blifvit en statsaffär, underrättades, att om han icke skaffade sig en annan, mindre upprorisk näsduk, skulle han sannolikt komma att arresteras för öppen ridå af ett kompani gensdarmer. Tvifvelsutan skall det glädja er att höra, det hrr prefekters och ministrars upprörda och sårade lojala känslor nu blifvit lugnadederigenom, att LEonie köpt sig en annan näsduk, och som jag sjelf nyligen öfvervarit en representation af Malbrough sen va-t-en guerre kan jag försäkra er, att han nu begagnar en näsduk, på hvilken lejontämjaren Croquet, tämjande sina lejon, framställes i det. ypperligaste färgtryck. Men hvem vet, om man icke äfven härutinnan kan komma att spåra någon högförrädisk symbol! Ofvan skildrade, komiska tilldragelse gifver en engelsk tidning anledning till följande träffande och bitande reflexioner: Då Figaro, kommen på bar backe, föll på den iden att blifva författare, tann han, att, under förutsättning af att han icke omtalade regeringen, eller religionen, eller politiken, eller moralen, eller tjenstemän eller enskilda personer, eller operan, eller teatrarne, eller någonting, hvarigenom någon kunde känna sig obehagligt berörd, stode det honom fritt att skrifva hvad han ville, naturligtvis under förutsättning att det sedan underställdes två eller tre censorers pröfning. Saker och ting äro i sjelfva verket icke mycket förändrade i Frankrike sedan Beaumarchais skref sin qvicka komedi Figaros bröllop, dock, som vi tro, med det undantag, att nysning och näsputsning då ännu icke hade karakter af politiskt brott. Det tyckes verkligen som det skulle vara alldeles omöjligt att konspirera under det man får ett anfall af nysning, eller smida ränker för att störta en dynasti under det man plågas af katarr; men Frankrikes regering är en faderlig regering, och om den än ieke helt och hållet kan undertrycka förkylningar, gör den åtminstone sitt bästa för att undertrycka bruket af näsdukar. Efter att hafva redogjort för sjelfva händelsen med näsduken på Theåtre de TAthen6ee, ungefär lika med hvad här ofvan berättats, fortsätter tidningen: Skämtet var kanske mindre väl valdt; men det kittlade publikens skrattmuskler, och Ltonie upprepade det qväll efter qväll. Men att nysa den förste kejsaren i ansigtet kunde möjligenleda derhän, att man komme att äfven nysa den tredje kejsaren i ansigtet, och polisen lärde snart hr Leonie att inse, det Louis Napoleon icke är en man, på hvilken man kan nysa, och att han (Ltonie) gjorde bäst i att skaffa sig en näsduk med ett annat mönster på. Han gjorde så, och i den natten fingo ministrar, prefekter och polisandar ro. Allt det der är ju lutter galenskaper och fäller sin egen dom. För hvarje gång historien St HON en ten