Dagens Nyheter – 31 januari 1868, sida 3

ven, ett telegram från vaggan till grafven. Huru lyckligt att kunna rädda sin ungdoms bilder ända in i senaste ålderdom! Huru angenämt att kunna stå på det klara med sig sjelf! Vi råda de unga, svenner, som tärnor, att i tid öppna ett konto öfver sitt lif. Det skall väl i början t. ex. första året — kännas besvärligt, men man skall snart finna mödan rikligen belönad. Man skall vinna: en förädlande sjelfoch menniskokännedom, ett säkrare omdöme, en helsosam varsamhet mot förhastade intryck, en öfverblicksförmåga, som tilltager i synkraft, med ett ord, ett skärpt förstånd och ett luttradt hjerta. Ofta skall man få orsak att beriktiga sin uppfattning, synnerligast om medmenniskors karakterer, om händelsers verkliga beskaffenhet att medföra lycka eller tvärtom, och sjelfva misstagen skola härigenom blifva lärorika nog. Men vigtigt är, att en sådan dagbok blir, så att säga, en fördold del af oss sjelfva, ett hjerta visserligen utom oss, men otillgängligt för alla andra. Hvarom icke, skall i densamma ingå mycket, som ieke ens för ögonblicket är sannt. Fåfängan kan lätt passa på att flicka in någon flärd; och då blir dagboken rent af skadlig, ty man lär sig ljuga både på och för sig sjelf. Dagboken vare lika fridlyst, som bönen! Men kan man på sitt sista hviloläger få det intyget af sitt samvete, att allt hvad man antecknat verkligen varit tänkt, kändt och erfaret, då torde en sådan bok blifva för efterverlden mera underhållande och uppbygglig, än hvilken roman som helst, förutsatt nemligen, att ämnet kan konstnärligt uppfattas och utarbetas. Men någon tanke på en sådan qvarlåtenskap får ej inverka på antecknarens penna. Han bör snarare vara fast besluten att förstöra sina minnen förr, än de råka i annor mans våld. (N. K.)