Dagens Nyheter – 31 januari 1868, sida 3

mLitteratuvr. Jorden före Syndafloden at Figuier, öfversatt af Carl Hartman. Af detta verk har nu i öfversättning utkommit andra häftet, och egendomligt nog andra upplagan af första häftet. Om en så oväntad framgång i och för sig ej utgör någon säker mätare för arbetets Vvetenskapliga värde, så bevisar den dock, att det allmänfattliga värdet är högt, och man bör kunna taga för gifvet, det en vetenskap så ung och outvecklad som geologien, hvars urkällor uppspringa ur gissningens dunkla grund, ej kan lämpa sig för den stränga kritik, som är nödvändig för de mer exakta vetenskaperna. Förevarande arbete förenar onekligen med strängt vetenskaplig uppställning ett klart och enkelt framställningssätt, hvilket otroligt underlättas af de talrika och särdeles vackra träsnitten. De så kallade ideela landskaperna från de olika jordbildningstidehvarfven, hvilka blott genom att fängsla skönhetssinnet, förklara skapelsehistorien lättare än läsning af volymer, göra synnerligast det andra häftet till ett praktverk, vida öfverlägset allt hvad som hos oss förut i denna väg blifvit utgifvet. . Betraktar man till exempel den sista planchen, föreställande Liasperioden, så finner man i en skog ett bevingadt odjur, som från en klippspets störtar ned och fångar en trollslända. Detta stora djur, en flygande ödla eller orm med både vingar och fötter är det enda som kan motsvara fabelverldens och poesiens bekanta drake. Bland trädgrupper venster om draken ser man en, liknande en knippa sparris. Denna jättesparris af flera fots höjd har ett svenskt namn Nilsonia, hvilket öfversättaren rättat till Nilssonia, såsom detta af vetenskapen adlade svenska bondnamn stafvas af dess egare professor Sven Nilsson. Dylika förstenade träd på samma planch äro tydligen föregångare till vår tids eller geologiska bildningsperiods palmer och andra till vår cypress. Dylika förstenade djur och växter ligga nu i ett berglager, som tyskarne begagna till byggnadssten, och hvarur man borrar fotogån. Öfversättningen, som i flera afseenden är bearbetning och tillökning, är särdeles omsorgsfull samt värdig det verk, som icke allenast genom Figuiers eget åtgörande, utan äfven genom medverkan af Frankrikes förnämsta naturforskare för hvarje nyare upplaga stigit till rangen af ett franskt nationalverk.