Dagens Nyheter – 29 januari 1868, sida 3

Baronen betraktade sin vän, den gamle markis de Montgory. Denne syntes ha lugnat sig; han fattade baronens hand och sade till honom: — Ruvigny hade sina fel, stora fel, som jag aldrig förlåtit honom, men han var en Flars, likasom jag, och det var han som skulle fortplanta vår ätt. Herr de Pons böjde hufvudet; han fattade markisens förtviflan. — Ruvigny är död, återtog markisen, och om äfven Montgory nu aflede, skulle vårt namn, vårt gamla namn dö... Herr de Pons teg. — Men, återtog herr de Montgory, det går icke an, det får ej ske! Baronen såg förvånad på markisen; häns blick var talande, den begärde en förklaring på de sista orden. : Herr de Montgory fortfor: — Jag är gammal, men jag har en förmögenhet af sex millioner franes. Jag skall nog finna en dam af god familj, som vill taga mig till äkta. Ett moln öfverfor baronens panna — och i samma ögonblick vaknade en tanke i hans hjerna. Den gamle ädlingen glömde bort att man obarmhertigt uppoffrar ungdomen om man tvingar henne att blifva en följeslagarinna åt ålderdomen, oeh han ihågkom blott den trettioåriga vänskapen mellan honom och markisen samt dennes sex millioner. — Markis, ett ord! sade han, — Tala, baron. — Familjen Pons är visserligen icke fullt så högadlig som er ätt, men den räknar likväl sina anor från korstågens tider, och sedan dess har aldrig någon mesallians inom densamma egt rum. Margareta Armanda de Pons, min dotter, är nitton år gammal; hon är vacker och skall få