Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 3

. Och munken skref i cellens natt, Och mal förtärde snillets skatt, Och tanken gick i kolt. Dess hvita svan med fläckad hy På tidens böljor samm; Men ljuset bröt ur klarnad Sky, Och Gutenberg gjöt Schäffers bly, Och Luther trädde fram. Då skälfde mörkret på sin stol, Förtrycket darrade, Och det blef frihet, dag och sol, Och Newton mätte himlens pol, Och jordens rund Linn. Ett band var brustet, en Titan Var lös och drog sitt svärd. Den fångne anden bröt sin ban Och sköljde, som en ocean Af ljus, den vida verld. Du lilla dverg, du grå metall, Som tycktes född till slaf, Hur har du frigjort verlden all? Hur har du blifvit jättars fall Och tankens vandringsstaf? Net var för att din första bragd Var evighetens ord; Det var för att du oförsagd Den grund har murat, som är lagå För himmel och för jord. Så mura, mura oförskräckt På samma grundval än, Och när du hvarje boja bräckt Och fri är menskors hela slägt — Smält bop till bly igen!