Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 1

KEEL EE EA EAS NDS hela sir herkuliska styrka, för att få tillfredsställa sin vanvettiga lidelse. — Jag skulle enlevera henne, ser ni, återtog han, och rär jag en gång fått henne hem till mig, skulle allt hennes far, prinsen, nödgas gifva med sig... Fånens ögonbryn sammandrogos härvid; han såg mycket hotande ut. — Men, sade Gontran, eftersom du håller på att samla penningar, vore det icke bäst att vänta, till dess du förvärfvat det kapital, han fordrar att du skall ega? Nicou skakade hufvudet med bedröfvad min. — Jag skall få vänta alltför länge, mumlade han. — Huru mycket har du nu? — Etthundrafyratio francs. — Det fattas dig således etthundrasextio? — Ja, svarade fånen. Härvid framtog han ur sin ficka en stor läderpåse, som han öppnade och räckte åt Gontran. Denna påse innehöll en mängd mynt af alla möjliga valörer: åtskilliga voro af silfver, men de fiesta af koppar och en enda af guld. Det var den louisdor, prinsessan gifvit honom. Herr de Lacy betraktade den stackars svagsinte mannen, som af kärleken drefs till att samla penningar; han tyekte synd om honom och kände sig rörd. — Hör på, sade han, jag vill att du skall blifva lycklig och att prinsessan skall gifta sig med dig. Och han nedlade åtta louisdorer i Nicous påse: Fånen uppgaf ett rop, och betraktande Gontran, sade han: — Ni är då en konung? — Ja, svarade markisen leende. — Tre hundra francs! jag har mina tre hundra francs! utropade fånen, i det han i ursinnig