Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 1

branta klippor, som här och der reste sig pi båda sidor om den doft brusande Yonne-elfven Fånen log; måhända hade något ljuft minne vaknat hos honom. Så trodde åtminstone Gontran, oeh han försökte derföre åstadkomma eti samspråk med honom. — Hör på, min vän, sade han, i det han rörde vid hans axel, du talar icke mera med mig om din prinsessa. — Ahl! svarade Nicou skrattande, det är sannolikt att hon äfven farit tillbaka medan det var ljust... Oeh deri har hon gjort klokt, ty... Han förblef tyst en stund, likasom sökte han framkalla några minnen, redan till hälften utplånade. — Det regnade, likasom nu, sade han omsider, och elfven var uppsvälld den dag då jag bar henne på mina skuldror... men hon tryckte mig till sig med en sådan värma!... Ack! Nicou var stark... han samm lika lätt som hade en fjäder varit den enda börda, som besvärade honom... Det regnade... det regnade förfärligt... och åskan... O! den åskan!... Åter utbrast fånen i detta hemska skratt, som på Gontran gjorde ett så nedslående intryck. Häreiter fortfor han att tala osammanhängande meningar, af hvilka dock hans åhörare kunde draga den slutsatsen att han en stormig natt fört sin prinsessa öfver elfven, och att efter all sannolikhet hans galenskap daterade sig från denna natt. — Jag skall säga er något, ers nåd, yttrade Nicou, efter att en längre stund ha suttit tyst. Om prinsessan nu skulle föras öfver vattnet och jag finge i uppdrag att göra henne samma tjenst som förra gängen, då... o! då... — Hvad skulle du då göra? — Jag skulle enlevera henne. Den ton, hvari jätten yttfade dessa ord, vittnade om att han var i stånd till att använda