Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 2

vutik, tillhörig möbelhandlaren Hagberg å Stora Nygatan, ryckt till sig ett bord och derefter örsökt undkomma nedåt sjön. Vid förhöret å vaktkontoret upplystes att den ljerfve tjufven är en för stöld straffad snickeriarbetare vid namn Johan Ferdinand Hallman. Scemer i polisdomstolem. I polisdomstolen förekom i går till handläggning ett mål emellan en skräddaregesäll Svensson och en tullvaktmästare Sjöström, deri å ömse sidor yrkades ansvar för öfvervåld. Domaren (till Svensson): Tur gick det till det här? Svensson. Jo, si vi va inne på en krog i n:o 2 Catharina östra Qvarngränd, å där flög Sjöström på mig å slog hufvudet så att det ac et rm Like 3 DM AA Kr P3 Pt CD ännu på långt när inte är bra; — si, det blef fullt med kulor; — å sen ref han två näfvar polissonger af mig, å här är det (framlemnar ett papper, hvari ligga en mängd hårstrån). Sjöström. Nej, det där är misstag; han tog min venstra hand å bröt den bakut, så... Svensson (infallande). Nej, det är allt tvärsäkert tvärtom det. Sjöström. ... åsså slog han ikull mej, å gaf mej sex slag i hufvudet, å... Svensson (som förut). Nej, si det där är också en betydlig osanning. Sjöström. ...ofvanpå det högg han mej i skägget, å jag med. Svensson. NVasse go å tag tebaks, för jag bestrider alltsammans; han drog ikull mej, å full var han. Sjöström. Nej, han var full. Domaren. Jaså, ni anklaga hvarandra för fylleri också? Målet uppskjutes till om fredag för vittnens hörande. Adjö! Parterna aflägsna sig; skräddarn, under fortfarande ifrigt talande. — Härefter hölls förhör med ett par andra slagskämpar, hvilka, lika som de förre, ömsesidigt anklagat hvarandra för öivervåld. Domaren (till den ene): Ar det muraren Carl Lundqvist? ITundqvist. Joho. Domaren. Har Lundqvist slagit sin kamrat Andersson, som står bredvid honom? Lundqvist. Ahnej; det var på det viset att vi satt på krogen, 32 Tavastgatan, å söp å prata; så säger jag åt honom, hörru, sa ja: vill du betala hvad du är skyldig mig nu? sa jag, för han var skyldig mig, sir domarn. Då svarte han tvärt: det ska du få, sa han, å gaf mej en ryslig örfill Då sa jag: herre, det går inte, sa jag, å togen i kragen, straxt säger han: nu ä vi goa vänner igen, å med det smetar han till mig på näsan så att blom rann; då klifver jag ut oeh börjar torka blom af mig, han kommer efter å smetar till mej igen. Det är sanning det! Andersson. Nehej, så här är det: jag var ute å träffa on gom heter Carlsson, å vi gick in på krogen å spelte med krita... . Domaren. Spelte med krita? Hvad är det? Andersson (upplysande). Jo, sir domaren, det går till på det viset, att man skrifver opp siffror med krita, å sem stryker man ut dom igen, å dom som inte tappat, di vinner. (Efter denna upplysande förklaring fortsätter Andersson): å vi spelte ja; å jag vant hvarteviga tag, då blef Lundqvist rasande, för han inte vant, slog ikull mej, ref mej på halsen, gaf mej blått öga och dref te mej på örat, så att det blef gult, å murar Carlsson hjelpte till. Ja, vet herr domarn, di slogs så att jag hvarken hörde eller såg, å fullt med kulor i hufvudet fick jag. Det enda jag gjorde, var att jag kastade en sten i pannan på Lundqvist, för jag tyckte han kom efter mig då jag gnodde. Nu yrkar jag ansvar på Lundqvist och Carlsson. Iandqvist. Och jag yrkar ansvar på Anders30n, för han ljuger groft. Målet uppsköts till i morgon för Carlssons inkallande och för vittnens hörande. Stulen och dödad häst. På gården ill huset n:o 6 vid Holländaregatan inträffade i går afton att en häst bortstals från en landtbo. Händelsen anmäldes genast för polisen, som satte sig i rörelse; och efterspaningarne krönts med framgång så till vida, att hästkreaturt sedermera återfanns, ehuru beröfvadt lifvet.