Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 2

Jätten stannade ett ögonblick så att han kom vid sidan af hästen. Han lade sin hand på sadeln och fortfor, under det han gick med stora steg framåt: — Tyst! Det är en hemlighet, men jag skall dock tala om den för er. Ni är ju tystlåten, eller huru? — Ja, jag lofvar dig att tiga. — Godt, sade fånen i en ton af djupt allvar. Deretter fortfor han: — Föreställ er att der borta — härvid pekade han inåt skogen — finnes ett vackert slott, som bebos af min prinsessa, en prinsessa, skön som dagen. Tänk er dessutom att hon är rik, rikare än konungen af Frankrike. — Och prinsessan älskar dig? Ja, ända till galenskap, må ni tro, ers nåd. — Har hon sagt dig det? — Ja, hon sade mig det en dag, då jag bar henne på min rygg öfver elfven. Hon ville så gerna gifta sig med mig. — Åh! sade Gontran, i det han medlidsamt såg ned på fånen. — Men prinsen, hennes far, vill icke gifva sitt bifall till partiet. — En sådan stursk herre! utlät sig markisen. — Ja, ser ers nåd, återtog tiggaren i en ton af djup melankoli, prinsen är girig... mycket sirig. AE Och han vill förmodligen ha en rik måg? — Ja, som ers nåd säger, han vill ha en rik måg, men jag håller nu på att bli förmögen ... — Du? — Jag, ers nåd, jag sjelf. Sedan två år tillbaka har jag lagt ihop penningar, och när jag får den bestämda summan, skall icke prinsen längre vägra mig sin dotters hand.