Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 1

mera än tre timmar att komma dit, såvida nan har en god springare; men nattetid kan åtminstone en främling icke leta sig fram lit, utan att ha en vägvisare, som hittar i skoen ock kan föra honom till det ställe, der strimmen i Yonne-elfven är minst stark, så att nan kan komma öfver utan lifsfara. — Skaffa mig en vägvisare, sade markis de Lacy. — Min herre, genmälde gästgifvaren myclet ödmjukt, ni skulle göra klokast i att dröja lär till i morgon bittida. Det har regnat ymngt i dag, vattnet står högt i floden och vägane äro uppblötta, så att det verkligen, efter nin tanke, är förenadt med stora faror att fär.as till Saint-Pierre i mörkret. Men Gontran hade så brådtom, som om lan ämnat sig till ett kärleksmöte. Han ville så fort som möjligt veta, hvilken ny tjenst frbundet fordrade af honom. Och han svarade gästgifvaren helt torrt: — Jag måste komma till Saint-Pierre i nått: Sadla den bästa hästen i ert stall och laga att jag får en vägvisare. Jag beger mig utafpå ögonblicket. Gontran talade i bestämd ton; gästgifvxen vågade icke göra någon vidare invändning, itan bugade sig. Herr de Lacy begaf sig till matrummet och åt sig mätt i största hast, under det at en betjent fastgjorde hans kappsäck bakom saeln. Efter en stunds bortovaro återkom gästgifyren. — Min herre, sade han, jag har sökt siaffa en vägvisare öfverallt, men ingen vill bejifva sig ut i skogen vid denna sena timma; t, åtskilliga tecken tyda på att det blir stem i natt, och det påstås att Yonne-elfven har appsvällt till den grad att man ingenstädes kan passera den, utan att sätta sitt lif på spel — Jag far utan vägvisare, svarade Goran,