Dagens Nyheter – 22 januari 1868, sida 1

stämma till herr VAsti, ni skall fara till Montgory ... se Flars, min kusin... — Ja, svarade chevaliern, i det han sökte och lyckades förträffligt gifva sina anletsdrag ett uttryck af den största bedröfvelse. — Ni skall säga honom ... Ruvigny är död... Montgory har inga barn... Skall då ätten Flars utslockna? En ström af blod forssade ur generalens mun, han gjorde ett afskedstecken med handen och tillslöt ögonen, hvarefter han skakades af en våldsam konvulsion... Herr de Ruvigny var död! Chevaliern och öfversten betraktade hvarandra. — Godt, chevalier, sade herr Leon, ni är bestämdt en man, på hvilken man kan räkna. — Jag vet det, genmälde chevaliern med sjelfbelåten min. — Jag ser ingenting, fortfor öfversten, som hindrar att ni uppfyller generalens sista önskan; kom blott ihåg att det icke var markis de Lacy, som dödat honom. — Hvem då? Å Å — En officer med något vanligt simpelt namn... kapten Lambert t. ex.... Ni förstår? — Ja, sade herr VAsti lugnt. Öfversten vände sig om och såg på Gontran. Denne stod fortfarande på samma plats, der han stått, när generalens förut omtalade ro nådde hans öron; han hade sin bliek fästad på den blodiga värjan, som låg framför honom på marken; och han liknade en af dessa mördare, som, gripna af samvetsqval i samma ögonblick i brotten begås, kasta sina vapen från sig, vända sig bort, för att slippa se sina offer, Och hvarken har styrka eller vilja att fy. — Harbjerta! mumlade öfversten. CS