Dagens Nyheter – 20 januari 1868, sida 1

låta döda sig i första batalj. Men snart gjorde sig hämndbegäret åter gällande. — Jag måste döda denne man, tänkte han. Och beherrskad af denna brinnande önskan, räknade han orolig timmarne, minuterna, sekunderna, och han hoppades att Minos — så hette fartyget — skulle ankomma till Marseille tillräckligt tidigt för att han skulle hinna samma dag återfå sitt pass, hvilket, enligt den tidens bruk, borde af kaptenen genast vid ankomsten insändas till vederbörande myndighet, för att undergå granskning. Men generalens förhoppningar slogo icke in. Minos kom fram till Marseille på en söndag, och som man denna dag icke arbetade i något embetsverk måste generalen vänta till följande måndag, innan han kunde få sitt pass och fortsätta resan till Paris. Han lät emellertid föra sina saker till hotellet Kejsarne, det förnämsta i Marseille. När han inträdde i detta hbotells förstuga, öfverraskades han af att möta en bekant. Det var en man af omkring trettiofem års ålder och resklädd, som räckte generalen handen. — Huru! utbrast han dervid. Ar det ni, käre baron? — Chevalier VPAsti? såde generalen. a Ja, han sjelf, svarade chevaliern, bugane sig. . Såsom läsaren utan tvifvel erinrar sig, hade ehevaliern deltagit i det Hemliga Förbundets första sammanträde, och han var således en af de sju medlemmarne i detta hemligbetsfulla sällskap. Chevalier VAsti och generalen voro mycket bekanta med hvarandra sedan den tid då den sistnämnde plägade helsa på sin slägtinge markisen de Flars-Montgory, som bodde i Nivernais helt nära en onkel till chevaliern, hos hvilken denne sednare tillbragt sin ungdom. I det själstillstånd, hvari generalen befann sig,