Dagens Nyheter – 20 januari 1868, sida 1

— Ja, fortfor den okände,l och som jag bör lemna brefvet åt honom... — Nå väl, utropade herr de Ruvigny med feberaktig ifver, så vänd er då till honom! — Det är just det jag gör, genmälde den okände långsamt. När generalen hört dessa ord, såg han ut, som vore han träffad af åskan. — Dot är just det jag gör, hade den okände sagt. Således var han sjelf, han den ädle Ruvigny, en otrogen qvinnas man. Ett ögonblick betraktade generalen den okände med en slö och intetsägande blick; och troende sig vara ansatt af någon elak dröm, såg han på mannen, liksom om denne varit en utaf dessa fantastiska gestalter, hvilka under nattens mörker beledsaga maran till våra hufvudgärder. Derefter uppgat herr de Ruvigny ett doft rop; han sprang upp, hans ögon gnistrade och han fattade en pistol, spände hanen samt rigtade mynningen mot den okändes panna. — Min herre, sade han med ett lugn som kunnat komma den tappraste man att darra, jag tror att jag är nära att svika mitt hederiord och trampa under fötterna den ed jag nyss svurit; jag tror jag är färdig att döda er. Den okände yar fortfarande lika lugn samt upptog ur sin ficka en portfölj, och ur denna ett bref, hvilket han höll framför generalens ögon. Herr de Ruvigny släppte pistolen i golfvet och slukade med giriga blickar skrifvelsens innehåll. Ilan uppgaf ett doft rop, som liknade vilddjurets, då det om morgonen finner sina ungar bortröfvade ur hålan, ett skri, sådant som den skeppsbrutne uppgifver då bränningen vräker honom mot det skarpa klipprefvet. Derefter läste han med största uppmärksamhet och noggrannhet under ett fasaväckande