Dagens Nyheter – 15 januari 1868, sida 1

skulle mitt val falla på er. Men, fortfor hon i en ton af djup bedröfvelse, jag har icke mera några hemligheter... — Min fru, bad kustvakten, i himlens namn, säg mig sanningen! Har ni aldrig älskat? Vid denna oväntade fråga, framställd på detta häftiga sätt, började Martha skälfva i alla leder. — 0! tig! tig! sade hon med nästan qväfd stämma. Tig! — Glädjen dödar icke, min fru. Martha trodde sig drömma. — Glädjen! utbrast hon. För mig finnes icke mera någon glädje. — Kanhända... Fru de Ruvigny glömde utan tvifvel att hon i detta ögonblick gjorde till sin förtrogne en fattig kustvakt, eller kanske också hon var nog fördomsfri att uppskatta den verkliga hängifvenheten, hvar den fanns, utan afseende på att det hjerta, som hyste densamma, klappade under en grof och sliten rock. Hon sade nemligen: — Han är död... — Död, säger ni? frågade Martin, som redan trodde sig gissa en del af sanningen. — I Afrika... på slagfältet, fortfor Martha med knappt hörbar röst. — Min fru, återtog Martin, jag har varit soldat. Ni ser mig mu lifslefvande framför er, eller huru? .— Ja, svarade hon med en viss förvåning. An sedan? — Nåväl, man lemnade mig på valplatsen och. trodde mig vara död. Man skickade hem en uppgift på dem som stupat, och bland deras pamn fanns äfven mitt. Mina systrar och min bror buro sorg efter mig, och pastorn i församlingen bad i kyrkan för min syndiga själ