Dagens Nyheter – 13 januari 1868, sida 3

Ett besök hos John Ericsson. Göteborgs Handels-Tidnings korrespondent M. RB. skrifver vi ett besök, som han nyligen gjort hos vår ryktbare landsman: Viljen I vara mig följaktliga på ett besök uti huset n:r 36 Beach Street, så skolen I få göra John Ericssons personliga bekantskapSnart var jag vid n:r 36. Innan jag ringde å klocksträngen vid dörren, öppnade jag ännu en gång den portfölj jag medförde, hvaruti jag förvarade fotografierna från Långbanhyttefesten i Vermland. Handen omfattade klocksträngen och ljudet af metallen hade ej hunnit bortdö, innan dörren öppnades och en medelålders man på engelska bad mig vara så god och stiga in. Sedan jag sagt mitt ärende och blifvit anvisad plats uti mottagningsrummet, lemnade mig den förekommande mannen för att, som han sade, underrätta kapten E. om mitt besök. Jag vill nu, medan jag väntar, berätta litet om lokalen, hvaruti jag befann mig. Det är på nedra botten. Sjelfva mottagningsrummet sammanhänger med ett annat större rum. I det förra är på midten af golfvet placeradt ett större rundt bord, hvarå ligger en bok, deri alla, som komma för att träffa kapten E., ha att skrifva sina namn. På ömse sidor af kaminen äro ytterligare tvenne bord. dessa äro uppställda under glaskupor en mängd modeller af olika mekaniska uppfinningar. Uti ena hörnet står å en piedestal en bröstbild af en af kapten E:s amerikanska vänner. Vidare synes å ena väggen staden Newyorks hedersborgarediplom till den utmärkte monitorsskaparen. Efter några minuters väntan hördes någon komma mycket hastigt i trapporna, och inom kort fick jag helsa en af århundradets mest frejdade personligheter. Efter att hafva framfört min helsning öfverlemnade jag med några få ord Långbanhyttefotografierna. Detta var ett af de intressantaste ögonblick af min resa. Att se huru den varmhjertade fosteriandsvännen öfverväldigades af rörelse, huru han en lång stund stod som fastnaglad och betraktade dessa sina barndomsminnen, hyddan der han tillbringat sin ungdom — kan ej beskrifvas med ord; — slutligen yttrade han: Ja, jag känner väl igen mitt hem, och med detsamma framsippråde ur mannens ögon några tårar, hvilka säkerligen kommo ur hjertats källsprång. Ännu några minuter fortfor kapten E; att se på de ånspråkslösa bladen, som visade honom huru hans vänner i bygden velat bringa honom sin hyllning. Det var som om man tänker sig en elektriserad talare, full af inspiration, eller som om man föreställer sig bilden af en vulkan, som börjar att sjuda öfver, då kapt. E., efter den teckning jag nyss gjort, började att tala om de lidande norrlänningarne. Här framstod åter den ädle mannen, som först och sist mest af allt älskar torfvan, der hans vagga stått, der han lefvat sin barndomsoch ungdomstid. Med hela glöden af sin fosterlandskärlek sade han: Mig tyckes man ej gjort nog — man tänker blott på morgondågen — hvad skall detta arma folk lefva utaf till hösten ? Jag upplyste då om hvad regeringen redan gjort,