Dagens Nyheter – 11 januari 1868, sida 1

Nu betraktade hon sitt skamliga nederlag en dast såsom en nödvändig bot. Hon kände sig fjettrad, nedböjd i stoftet af denna till tiger förvandlade man, och hennes hjerta öfverväldigades af en för henne hittills okänd passion. Om Gontran i detta ögonblick inträdt med dolken i handen, skulle hon med ett saligt leende, knäfallande hafva af honom mottagit dödsstöten. Men Gontran kom icke. En obekant person kom in med hennes frukost. — Hvar är Giacomo? frågade hon, ännu hysande ett svagt hopp om att allt hvad hon hört varit foster af hennes öfverspända fantasi. Detta var hennes sista bemödande att rädda sig undan sin vansinniga kärlek till Gontran. — Han är död, svarade banditen; kapten ansåg att han ej skulle komma sig och har derför dödat honom. Leona bad att få träffa Gontran, men banditen svarade att han var ute på ströftåg, hvarefter han aflägsnade sig. Dagen förgick, och Gontran syntes ej till. Leona erfor ett häftigt och otygladt begär att träffa denne man. När aftonen inbröt, infann sig åter banditen, ersatte de nedbrända ljusen med nya, inbar Leonas qvällsvard och drog sig derefter tillbaka, sedan han vägrat svara på hennes frågor. Leona pinades outsägligt. Hon ville träffa Gontran — tala med honom — lyssna till hans röst — kasta sig på knä för honom, likasom slafven för sin herre. Hennes hopp blef bedraget: Gontran infann sig icke. Under natten hörde hon visserligen uti salen oredigt buller, men hennes öra kunde ej uppfånga ljudet af denna röst, som kom henne att darra, som kom hennes hjertas pulsar att feberaktigt bulta. Ej mägtig att beherrska sina upprörda känslor, satte hon sig ned att skrifva till honom;