Dagens Nyheter – 11 januari 1868, sida 1

ona förnimma undertryckta jemmerrop och igen. kände Giacomos röst. — Nå, din gamle gök, hördes Gontran yttra du har haft otur? o— Åh kapten, pustade italienaren; det är slut med mig; jag tror jag dör. Nå, hvar är kirurgen ? frågade Gontran. — Här, kapten, svarade någon på franska. — Hur är det med denne man? En tystnad inträdde, hvarefter samma röst yttrade: — Förlorad! — Han dör? frågade Gontran. — Nej, men han får hädanefter endast en arm, ty den andra måste amputeras. — Fy tusan! utropade Gontran, en karl utan arm är detsamma som en kropp utan själ. Leona skälfde såsom ett asplöf; hon urskiljde ett ljud som angaf, att man spände hanen på en pistol... Ett skott small... Giacomo uppgaf ett sönderslitande skri... derefter tystnad... X. Utom sig af förskräckelse, nedsjönk Leona på golfvet. När hon återfick sansen, var det tyst i salen utanför. Hon betraktade ljusen, som stodo på kakelugnen. De voro nästan nedbrunna och utan tvifvel hade många timmar förflutit, sedan hon förlorade medvetandet. Hennes hufvud var tungt, bröstet beklämdt och hon kände sig i högsta grad förstämd. Hon satte sig och försökte samla sina tankar. Då erinrade hon sig nattens alla tilldragelser. ,. . Ifrån likgiltighet till hat och ifrån hat till kärlek är det endast ett steg. Leona insåg ätt hon älskade sin tyrann, och att hon älskade honom med hela den vilda lidelsen hos en själ, I som ej vet af någon känslans måtta eller sans.