Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 3

med ett sorgligt gnisslande ljud vände sig på sina hakar, visade sig en af ett rödaktigt sken sparsamt upplyst korridor. Ljudet af skrålande röster träffade Leonas öra. — Kom, sade Gontran till henne, och tillåt mig för er presentera våra Vänner. Leonas karakter var, liksom alla hatfulla menniskors, en besynnerlig blandning af mod, djerfhet och plötslig feghet. I detta ögonblick darrade hon och fruktade för Gontran. Han drog henne med sig ända till tröskeln af en stor sal, hvarifrån de af Leona hörda skrattsalvorna och skrålande rösterna kommo. Det skådespel, som nu visade sig för florentinskans ögon, gjorde på henre ett på en gång bizarrt och öfverväldigande intryck. Den ifrågavarande salen hade bibehållit töregående . tidehvarfs dystra prägel. I rummets hörn voro facklor uppsatta, som öfver de med röda, gamla skarlakansdraperier behängda väggarne kastade ett rödaktigt skimmer. Omkring ett midt på golfvet befintligt bord, som betäcktes af tomma flaskor och bägare, lågo eller sutto, klädda uti kalabresiska bonddrägter, sju eller åtta karlar, som sjöngo dryckesvisor, hvilkas refränger ackompagnerades af otyglade skrattsalvor. Då Gontran, förande Leona vid handen, inträdde, tystnade de genast och reste sig vördnadsfullt. — Kapten! mumlade de. — Tyst, skrikhalsar! utbrast Gontran vredgad. Kommen ihåg, att vi i natt ha helt andra saker att tänka på än att dricka... det lider till morgonen! Banditerna intogo en afvaktande ställning. — Gån er väg! befallde kaptenen, hvilken tillsägelse genast åtlyddes. Derefter vände han sig till Leona, som blifvit helt blek.