Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 3

Bref från en svensk missionärska i Indien. Det torde vara bekant för en och annan af våra läsare att svenska missionssällskapet har sitt förnämsta verksamhetsfält bland Tamulerna i främre Indien. Skolvännen, en tidskrift, som utgifves af medlemmar af Göteborgs skollärareförening, meddelar ett originalbref från en lärarinna, som nu kommer att arbeta bland dessa Tamuler. Detta bref omtalar landstigningen i Madras och det intryck, hon erfor, då hon första gången beträdde Indiens underfulla land. Brefvet har följande lydelse: Madras den 8 oktober 1867. Vi ha nu lyckligt och vällandat vid Indiens kust. Måtte Herran välsigna mitt inträde i detta nya land, eller denna nya verld, kan jag gerna säga, ty allt, hvad jag ser, är endast för mig en dröm. Kl. 2 kastade vårt skepp ankar vid södra Indiens stora hufvudstad Madras (med 500,000 innevånare). Långt innan skeppet hade kastat ankar, kom en mängd af båtar från land med infödingar, hvilka hoppade som markattor om bord på skeppet, och, när ankaret var kastadt, kan jag ej beskrifva, turudan rörelse det blef. Nu kom det båtar i mängd. Det är ej sådana, som finnas i Sverge. De äro nemligen af palmträd och hopfogade med tråd af kokospalmen. Der finns ej en enda spik i båten, utan bräderna äro fastsydda vid hvarandra med nämnda grofva tråd. Midt öfver båten ligga stockar, hvarpå infödingarne sitta och ro, 6 på hvardera sidan. Årorna utgöras af långa, greniga trästänger, försedda med en plåt eller träskifva på hvar ända, och i aktern af båten äro bänkar med stoppade säten och tak af hvitt tyg med nedfallande gardiner, hvarunder sitta tullherrar, tjocka, feta gubbar, som smörja sig med olja, så att de lysa lång väg. Folket i Indien har i allmänhet blott en hvit turban på hufvudet och ett stycke tyg om lifvet, men tullherrarna och polistjenstemännen ha derjemte en hvit mantel med röda kanter. Det var just en båt med fyra sådana i, som lade till vid vårt fartyg, då herrarna gingo ombord. Nu blef det ett springande och skrikande, och barnen slöto sig gråtande till mödrarna. Nakna infödingar springa om hvarandra och sälja glace och frukter. När nu allt är i ordning med saker och ting, och afsked är taget af våra reskamrater, hvilka stanna qvar på skeppet, för att fortsätta resan till Calcutta och andra delar af Indien, blifva vi nedhissade i en korg från skeppet i en af infödingarnas båtar, som snart sättes i rörelse af deras starka armar, och båten, som är lätt som kork, gör nu hastiga skutt framåt under infödingarnes ömkliga sång. Nu äro vi nära stranden; hundradetals infödingar, äfven små nakna barn, vanka af och an i den starka solhettan. Det är mycket svårt att landa vid Madras, ty der kan ej något skepp gå in till landet, utan infödingarnas båtar få derför gå ut till skeppen och hemta de personer, hvilka önska stiga i land. Detär mycket grundt invid land, så att inlödingarne gå ut i vattnet och bära de resande i land från båten. Pastor 0. (Ouchterlony?) blef först buren i land, och gedan kommo de med en bräde, jag tror det var 10 svartliogar, som buro den. En af dem slet af sig sin mantel och bredde öfver brädan, sedan satte de fru O. och mig på densamma och buro 088 i land. Då vi kommo till vagnen, var der en hel mängd infödingar omkring, som alla helsade oss med asallam, ett slags fridshelsning. Sedan begåfvo vi oss till ett hotell, omgifvet af en skön trädgård, full med doftande blommor och träd. Aftonen var nu kommen och vi ha fått våra rum i ordning. Klockan var 5, och fru O. bad att få serveradt thå, men det hade så när aldrig blifvit färdigt. Här äro så många tjenare på detta hotell, att det ej skulle behöfvas fjerdedelen, om de vore svenskar. De äro mycket fint klädda. Da förstå att göra sig kläder, passande till deras svarta hud. Tjenarne kläda sig i hvita långa mantlar eller ett slags rockar samt stora hvita, röda och gula turbaner på hufvudet. Jag tycker det är mycket vackert folk; men jag kommer nu alldeles från min srt r ÖR stR de Ner ICNSEREANRTTSRner