Dagens Nyheter – 7 januari 1868, sida 2

begick nemligen förfalskningsbrott. Dock egde han ett ädelt, klingande namn; men pariserlifvets förförelser, spel, qvinnor, hvad vet jag ?... Den falska accepten blef inlöst, innan vexeln förföll till betalning, men en oärlig tjenare har sedermera stulit det farliga papperet. Om det nu blir upptäckt att han efterapat en annan persons namnteckning, får han, så baron han än är, nöja sig med att tillbringa sina återstående dagar på någon fästning... Och slutligen, mina herrar, finnes bland er en advokat. Han är skicklig och ärelysten. Han har fattats af ett oemotståndligt begär att bära ett namn, som icke tillhör honom. Detta namn kan en enda person skänka honom, och dock har han ofantliga svårigheter att öfvervinna för att nå sitt mål. Det värsta af allt är att han svårt komprometterat sig. Om man hade i sin hand en skrift, ungefär tio rader lång, som han sjelf egenhändigt uppsatt, skulle man kunna drifva honom till, snart sagdt, hvad som helst. Denna skrift har emellertid spårlöst försvunnit. Öfversten tystnade och betraktade sina gäster. De förblefvo alla orörliga, och som de voro maskerade, skulle man omöjligen ha kunnat säga, hvem som var advokaten, eller den förrymde officeren eller förfalskaren. — Ni finna, mina herrar, återtog herr Leon, att jag känner era lefnadsförhållanden; jag vet ännu mera, ty jag kan bevisa att hemliga band, er sjelfva ovetande, förena er med hvarandra. Ni kunna i hvilken stund som helst blifva bundsförvandter, och den nytta ni äro i stånd att göra hvarandra är mycket stor, ty ni ega alla i hög grad en färdighet af fruktansvärd beskaffenhet, jag menar förmågan att handtera värjan. Öfverstens sex gäster kastade undrande blickar på hvarandra. — Men, fortfor talaren, nu är jag skyldig att berätta er min historia. Den är kort..