Dagens Nyheter – 7 januari 1868, sida 1

I föregående nummer uppgafs att riksdagens andra kammare har en fraktion, som är på det hela liberalt sinnad, men blott för mycket liberal i anslagsfrågor, och ett parti, bestående af 160—170 medlemmar af kammaren, hvilka alla uppgifva sig vara frisinnade i konstitutionella frågor, sparsamma med anslag, benägna att förskaffa lindring i militärbördan, villiga att inskränka konungens lagstiftningsrätt i ekonomiska mål och i: allmänhet färdiga att utvidga den kommunala rösträtten. Det sades vidare att ur detta stora, politiskt liksinnade parti utbröt sig vid förra riksdagens början ett betydande antal medlemmar, för att hålla möten och öfverläggningar för sig sjelfva samt att de uppgjorde och antogo ett program, som icke innehöll någonting annat, än just det som många af deras medbröder inom kammaren sedan 20—30 år hade yrkat och arbetat för. Slutligen erinrades att denna utbrutna fraktion, som erhållit namnet landimannapartiet, oaktadt det med all gevalt ville skilja sig från det stora liberala partiet, dock nödvändigt sammanföll med det i alla vigtiga voteringar. Man bar svårt att inse, hvarföre landtmannapartiet söndrar sig från de öfriga liberala, såvida det har allvar med sitt offentliggjorda program. Och om det icke har allvar med detta program, utan vill någonting annat, har man svårt att inse hvarför detta andra icke uttalas. Landtmannapartiet affischerar i brochyrer och tidningsartikJar ständigt att det är mera liberalt än de liberala. Ingenting skulle vara kärare för den stora massan af svenska folket, som är demokratiskt sinnad, särdeles i städerna, och gåledes borde landtmannapartiet vara angeläget att ådagalägga mera fria tänkesätt, än det hittills gjort. : Men hyser det friare tänkesätt? Det ä frågan. Man frestas att tvifla derpå, då mar tager i betraktande åtskilliga omständigheter Låtom oss först se till, af hvilka personei detta landtmannaparti är sammansatt. Partiets chef ärferefve Arvid Fredriksson