Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

Tydligt och klart stod Ernest Arnolds namn bland deras, som föregående dag hade afrest till Havre. Under tystnad lade hon fingret på raden och visade det för sin far. Den skurken! Jag vore i stånd att mörda honom! Mabel, bevärdiga icke den karlen med en enda tanke. Han har bedragit dig. Jag gillade aldrig den hemlighet, som han påyrkade angående er förlofning; han var för mycket beräknande; och nu vid det första ryktet om mina förluster, flyr han likt en pultron, som han också är. Allt i hemlighet! Pappa, du gör Ernest orätt — i sanning du gör det. Vi kommo båda öfverens derom, att det var bäst att hålla vår förbindelse hemlig; och de förluster, du talar om, kunde han omöjligt haft kännedom af, då detta är första gången, du talar derom för mig. Nej, nej; lita på, att det är en annan orsak. Hr Wood skakade på hufvudet och återgick till sina göromål, som så sysselsatte honom några få följande dagar, att han knappt var i stånd att se sin familj annat än korta stunder vid måltiderna. Mabel läste hans stora bekymmer i hans ansigte och gjorde modiga försök att synas munter, på det att hon icke måtte lägga ännu en sorg på hans sinne. En dag, då han kom till middagen, var han mer lik sig, än han varit på länge. Den försvagande ansträngningen var öfver; krisen hade kommit och gått. Det fanns icke längre några lån att underhandla om — icke några diskonteringar att göra — icke mera samma ovisshet om utgången af hans djerfva spekulationer. Firman Wood komp. var bankrutt, och vid detta skeppsbrott på affärslifvets oroliga haf räddade han intet, utom sin ära. Hans kraftlösa hustru blef mer hjelplös än någonsin under detta hårda slag. Celia göt ymniga tårar öfver förlusten af huset och de eleganta öfverflödssaker, hvilkas afyttrande