Dagens Nyheter – 27 december 1867, sida 1

Dem militära tjenstskyldighetens utsträckande i Frankrike, Då här från många sidor yrkas utsträckande af beväringspligten, bör det vara af intresse att erfara hvad derom säges för och I emot, då man vill utvidga det systemet i Frankrike Kejserliga regeringen derstädes framlade för ett år sedan för lagstiftande församlingen ett förslag om att införa militär-tjenstgöringsskyldighet för alla Fransmin som Voro dugliga dertill och hade fyllt tjugu år. De skulle tjena 9 år, dels i den aktiva armåen, dels i reserv-arm6en, och dessutom skulle bildas ett landtvärn (garde nationale mobile) af 400,000 man. Detta förslag blef mottaget med så stor ovilja af lagstiftande församlingen, af dess försvarsutskott och af landets invånare, att regeringen fann sig nödsakad taga det tillbaka och omarbeta det samt nedsätta beväringstiden till 8 år, hvaraf hälften i reserven. I sitt nya skick har det varit behandladt af andra kammarens försvarsutskott, som yrkat ännu flera eftergifter, men tillstyrkt förslaget i allmänhet. Öfver regeringens förslag och komiteåens utlåtande börjades öfverläggning i andra kammaren den 19 dennes. Hr Jules Simon yttrade sig först. Han talade emot förslaget. Han ansåg meningen vara att skapa en aktiv arm om 400,000 man, en reserv om 400,000 och ett landtvärn om 400,000 — summa 1,200,000 man, hvilket är alldeles för tung börda. Förslaget utsträcker det militära slafveriet till alla Fransmän; förut har det åtminstone för några funnits hoppet att draga ett lyckligt nummer vid lottkastningen mellan dem som vore i beväringsåren: Förslagets vänner anföra att reserven ej skall få användas annat än i krigstid; men hvad är krigstid? Frankrike har fört krig på Krim, krig i Italien, krig i Mexiko, krig i Kochin-kina, och nu håller det Rom besatt. Ar detta krigstid i förslagets mening, eller är det icke? Detta är oklart. Men så länge detta är oklart måste all industri bli förlamad vid hvarje regeringens företag som artar sig till krig, ty ingen vet då om icke reserven skall snart blifva inkallad till tjenstgöring Och en massa unga arbetare sålunda dragna från sina yrken. När man årligen tager 100,000 unga män) och skickar dem till arm6en för att stanna der 7—8 år, hindrande dem att under tiden ingå äktenskap, så medförer detta dessa följder: 1:0 det är de starkaste och friskaste män som blifva hindrade från giftermål; 2:0 i hemorterna qvarlemnas de kortaste :och svagaste, hvilka genom de andras frånvaro erhålla lättadt tillfälle att ingå äktenskap; 3:o om de unga männen i kasernexna icke lefva som helgon, så blir antalet af oäkta barn betydligt förökadt, hvilket är en stor olycka, emedan af de oäkta födda ett mycket större antal dör i förtid, än af de i äktenskap födda. Under restaurationstiden, när Frankrike nyss känt 1815 års olyckor, begärde regeringen ej mer än 40,000 man om året till armen; år 1824 ökades uttagningen till 60,000; juliregeringen äskade 80,000 man när en europeisk koalition höll på att bilda sig emot den. Den nuvarande styrelsen har infört kontingenter på 100,000 man. Dessutom har den 3 gånger utskrifvit 140,000 man. — År 1857 förklarade statens öfverhufvud att man borde förskaffa en effektiv styrka af 600,000 man. Vifuuno detta mycket öfverdrifvet. Nu talar man om 800,000 man, och det förstås inunder att man vill hafva 400,000 man till. Tal. erinrade att derigenom att man drager så mycket manskap in i tjenstgöring och tvingar dem att lefva i ogift stånd, inverkar man hämmande på folkökningen; och nationalbeväpningssystemet minskar således på längden landets försvarskraft, långt ifrån att öka den. Han erinrade att i England, som icke har allmän folkbeväpning, fördubblas folkmängden på femtio år, oaktadt de starka utflyttningarne till fremmande länder, men i Frankrike erfordrar fördubblingen 122 år, ja till och med 150 år, enligt hvad försvarsutskottets referent uppgifvit. Tal. slutade med följande ord: Jag tror att det icke är soldaternas mängd, som utgör armåernas styrka, utan också noggranna geografiska ochtekniskakunskaper. Jagtror också att stora förråder, fullkomliga vapen och penningetillgångar, ur hvilka man kan ösa med fulla händer, äro mera nödvändiga vid ett krig än massor af soldater. Hvarhelst en kanon finnes, kan man ock få en man att aflossa skottet. Men om det icke finnes kanoner, huru skall man då föra krig? — Man säger att den franska soldaten är den yppersta i verlden. Jag vill tro att han åtminstone är lika god som hvilken som helst annan. Men I kännen icke medlet att göra en soldat till den främste på jorden. Jag vet det, jag. Hvad som gör soldaten oöfvervinnelig, det är den sak han strider för. Och det gifves olyckligtvis en sak som vi icke försvara, en helig och rättmätig sak och som skulle göra våra soldater oötvervinneliga. Denna sak är friheten. Tron mig, omfatten denna sak; in hoc signo vinces! Eljest skolen I visserligen få hopar af soldater, men icke armåer, Baron Jerome David försvarade regeringens och utskottets förslag. Det åägger franska folket mindre militärbörda än det preussiska, österrikiska och ryska folket drager. Förbudet för soldaterna att gifta sig är nödvändigt. En gift