Dagens Nyheter – 23 december 1867, sida 2

tat ESSER ket deltagande hon visat, då hon hört era bekymmer och sorger omtalas! Men ni ser nu mycket glad och lycklig ut, fröken, — Ja, jag är också lycklig. Än ni då och Mary? — Vi ha det bättre än vi någonsin haft. Fröken Aylmer öfverhopar oss med godhet ... Men, bästa fröken, vi få icke dröja länge här; jag lofvade att. endast stanna, till dess hästen blifvit litet upphvilad. Derföre skynda att göra er i ordning, om jag får be. — Jag skall först begära min mors tillåtelse att resa, käre John; och dessutom har hon så länge önskat få träffa er, för att tacka för all den välvilja ni och Mary visat mig, att äfven ni nu måste se och tala med henne, innan vi begifva oss åstad. Se här är min broder! — Nej, är det verkligen så? Jag ber om förlåtelse, min herre, men jag hade hört att... att... — Ått jag var en stackars sjukling, som icke kunde gå, sade Fulke, i det han räckte ut sin hand. En sådan har jag varit, men är det icke längre. Mina krafter ha nu blifvit så pass återställda, att man vid ytlig betraktelse icke längre märker något fel på mig. Ser ni, min syster är en utmärkt sköterska. — Ah, det vet jag nog sjelf. Hon är ett utmärkt fruntimmer, värdig att vara systerdotter till en så ädel qvinna som fröken Aylmer. Men — hvad ni är lik herr Aylmer, herr Fulke! Ni har alldeles sådana ögon som han. Ack, fröken Bell — förlåt att jag ibland glömmer mig — han är så orolig öfver fröken Eleonoras sjukdom att han grubblar natt och dag, och icke mindre bekymrad är den stackars fru Aylmer sjelf ... Jag hoppas ni vill komma; ty det säger jag att, om ni denna gång hörsammar kallelsen, är det, efter mitt onkla förstånd, mera än troligt att fred och endrägt hädanefter