Dagens Nyheter – 21 december 1867, sida 2

Hvem var denne röfvare, som hade så mycken likhet med Paul, att till och med jag, hvilken under flera dagar noga studerat hans ansigte, skulle ha trott mig se honom framför mig, så vida jag icke hade vetat att han befann sig på ett ställe, hvarifrån det var omöjligt att fly? Och när jag betraktade mannen ännu närmare, märkte jag verkligen att han var äldre än Paul samt längre till vexten och starkare byggd. Men denna olikhet var lätt att förbise i ett ögonblick af förskräckelse. Paul såg äldre, mycket äldre ut än han i sjelfva verket var, och med denne man var förhållandet deremot alldeles motsatt. Det måste således ofta hända att de förblandades med hvarandra. Hvad sedan skedde, minnes jag knappast. Det hufvudsakligaste var, att den ene bofven, då han störtade fram till sängen, utan tvifvel i afsigt att taga mig afdaga, stupade mot en stol och tappade en knif, hvilken han hållit i handen; att jag genast fattade denna knif och väpnad dermed började ringa så hårdt jag förmådde på klockan; samt att, sedan jag måhända en minut värnat mig med vapnet mot de båda banditerna, rummet fylldes af menniskor. Jag svimmade då; men jag fick sedan, när jag återvunnit sansen, veta att skälmarne undkommit, ehuru den ene af dem troddes ha blifvit sårad af ett pistolskott, som Harry aflossat. Äfven jag var något skadad, dock icke mycket. En läkare, som efterskickades, tröstade iady Anne med att min svaghet egentligen härrörde af den sinnesrörelse, som det nvligen timade uppträdet framkallat. Hvad som nu i främsta rummet sysselsatte mina tankar var denna fråga: Huru skulle jag ställa till för att få den verklige brottslingen straffad i stället för Paul? Ty jag var fullt förvissad om att den ene af de skurkar, som ve