Dagens Nyheter – 20 december 1867, sida 2

sens tal, dervid skarpt fixerande honom; och hon måste ha läst i hans blick att han talade sannt; ty sedan han tystnat, mumlade hon: — Ack! gosse, jag har dödat dig! Och hon föll sanslös till golfvet. Först sedan gumman blifvit utförd ur cellen, för att i ett annat rum behandlas af fängelsets läkare, återvann Paul, åtminstone till en viss grad, sitt lugn, hvilket af naturliga skäl genom det inträffade uppträdet blifvit stördt. Vi gingo vår väg ifrån fängelset, då fångpredikanten kom, för att ha sitt vanliga samtal med den lifdömde. Vi begåfvo oss hem. Vår bostad var belägen straxt utanför staden. Vi hade en angenäm utsigt, men huset låg något enstaka. p Hela aftonen tillbragte vi med att tala om aul. Vi funderade på om icke genom fru Huddarts medverkan ett nytt uppskof skulle kunna vinnas. Emellertid inbröt natten, och det uppstod-en häftig storm. Fönsterna skakades våldsamt, när vi gått till hvila, så att åtminstone jag för min del icke var i stånd till att sofva. Dessutom upptogos mina tankar så helt och hållet af den stackars fången, att jag troligen icke skulle ha kunnat somna, äfven om vädret varit lugnt. Ledsen vid att ligga, steg jag upp och satte mig i en ländstol framför fönstret, betraktande de mörka skyarne, som i stark fart jagade hvarandra på himmelen. Regnet hade upphört och ibland framskymstade månen; men vinden fortfor att blåsa lika häftigt. (Forts.)