Dagens Nyheter – 20 december 1867, sida 2

or ORO ORRRERREREROR SE Ron Å Gul brödet. Det var en gång e.n enka som hade en mycket vacker dotter. Modren var ödmjuk och saktmodig; dottern, Marienka, var deremot sjelfva högmodet. Friare infunno sig från alla ,håll, men hon fann ingen god nog; ju mera de bemödade: sig att behaga henne, desto tydligare visade hon dem sitt förakt. En natt då den stackars modern icke kunde sofva nedtog hon frän väggen sitt radband och började bedja för den som gaf henne mer än en anledning till beky. mmer. Marienka delade sin mors bädd; modren betraktade med ömhet sin dotters skönhet. Pltösligt började Marienka skratta i sömnen. —Hvad kan hon drömma för vackert, efter hon .,skrattar så der? sade modern för sig sjelf. Der vefter slutade hon sin bön, nedlade sitt hufvuå bredvid sin dotters och inslumrade. Om inorgonen sade hon: — Kira barn, hwad var det för vackra saker du drönade i natt, eftersom du skrattade så bjertligt? — Hvad jag drömde, mamma? Jo, jag drömde att en herre kom hit åkande i en kopparvagn; han satte på mitt finger en ring med en sten som gnistrade som. stjernorna. Och när jag kom in i kyrkayn bade folket inte ögon för någonting annat än Jen heliga jungfrun och mig.. — Min ,1otter, min dotter, hvilken förmäten dröm! sade: den stackars modren och skakade på hufvudet. Men Maric nka gick sjungande sin väg. Samma da; 3 körde ett åkdon in på gården. En ung arrentla.tor, med hyggligt utseende och i goda omstänm i igheter, kom för att bedja Marienka dela me d sig landtmannens bröd. Friaren behagade , modren, men den stolta Marienka afslog hans anbud med dessa ord: — Om du än komme i en kopparvagn och satte på min han d en ring med stenar, blixtrande som stjernorna, ville jag dock icke hafva dig till man. j Arrendatorn re; ste sin väg, förbannande Marienkas högmod. Följande natt v aknade modren, nedtog sitt radband och bad är mu andäktigare för sin dotters välfärd. Åter ,skrattade Marienka helt högt i sömnen. — Hvad kan hon vål drömma? tänkte modren, som fortfor att bedja, under det sömnen flydde hennes ögon. När morgonen kom sa de hon: — Älskade barn, hvad drömde du i natt? Du skrattade helt högt i sömnen. — Hvad jag drömde, mamma? Jo, jag drömde att en förnäm herre kom hitåkande i en vagn af silfver och bjöd mig ett diadem. af guld. Och när jag kom in i kyrkan såg folket mindre på Guds moder än på mig. — Tyst, mitt barn! Du hädar. Bed, min dotter, bed att du icke må falla i frestelse! Men Marienka skyndade ut, för att slippa höra den föreläsning hennes: mor beredde sig att hålla för henne. Samma dag körde en vagn in dernirg En ung ädling kom för: att bedja Marienka dela med honom den förnäme mannens bröd. Det var en stor ära, menade modren, men högfärden är blind. — Om ni än komme i en vagn af silfver, sade Marienka till den nye tillbedjaren, och om ni än bjöde mig ett diadem af guld, ville jag likväl ej hafva er till man. — Tag dig till vara, min dotter! sade den bekymrade modren; högmodet härstammar från afgrunden. — Mödrar tala utan att veta hvad de säga, tänkte Marienka och lemnade rummet med en axelryckning. Tredje natten kunde modren icke sofva för oro; hon lät sitt radband löpa mellan fingrarna och bad för sin dotters välgång. På nytt brast Marienka ut i ett högt skratt. — Herre Gud! sade modren, hvad drömmer nu det arma barnet igen? AA TT TR TÅ