Dagens Nyheter – 17 december 1867, sida 2

hulvudstaden 1 eit lyckligt ogonbiuck ur sin dvala. Den ville, och deita med rätta, fira en af Sverges skönarta dagar, dess skönaste seger, dess fredliga, politiska pånyttfödelse, och man fick den vackra tanken att i stället för vanliga mer eller mindre tomma fester instifta ett fritt universitet i Jikhet med Colldge de France. Men här intråffar något högst eget: Det tycks som skulle hela hufvudstadens befolkning varit intagen afen berömvärd ifver i denna sak, men deremot dess styrelse besvärad af en icke berömvärd tröghet. Alltnog, ifrån att vilja ensam bygga grunden till detta aadens och fredens storverk och sålunda utvidga de ofvannämnda fria föreläsningarne genom en insamling inom hufvudstaden, hvartill tusentals listor utspriddes och påtecknades, blefvo vi vittae till något, bvarom kunde sägas abeaucoup de bruit pour une omelettten. De trögaste bland de tröga drogo fötrsorg derom, att all denna allmänna glädje och entusiasm stannade vid anteckningarne och några kalaser; något pokulerande —utan att man ännu i denna stund vet om allt dat tecknade blifvit insamladt och hvad med detsamma en gång skal! företagas. Deremot veta vi full väl, att medSvåra förra föreläsniagar, de som5 vi redan egde, är det slut, jemmerligen slut — tack vars ecklesiastik-ministern och stadsfullmäktiges slummer: Men låtom 083 vända tankarae bort från denna smärtsamma åak. Måsagfaldiga exempel kunna framdragas för illustrerandet af deona vår tröghet, full af -hetsigheter; men det torde vara nog med det anförda. Det kan tillräckligt bevisa, att om äfven framåtskridande under sådana förhållanden kan sga rum och eger rum, så vore det dock i sannivg en lycka om någon omstämning i dem kunde ske; För hvar och en som rätt tänker sig in i saken måste det blifva en väl grundad och stadgad öfvertygelse, att mot detta onda finnes intet säkrare, intet bättre, intet enklare medel än allmän-andan — en sllmän-anda; som enligt sitt rätta väsende tränger ner i samhällets alla olika lager. Men hvad är då allmän-anda? Jo, det enklaste, naturligaste och mest begripliga i verlden: intresse och wverksamhet för den fläck, der man lefver och har sin tillvaro; för den kommun, till hvars underhåll mean skattar, af hvars fel och brieter man lider; för det land, som man har den äran att tillhöra, som man bör älska; akta; tjena och ära och af hvars utveckling hvarje dess minsta medlem förr eller sednare blir delaktig; — Men då är allmän-andan en mycket svår och besvärlig sak. Nej. Den är icke svår, ty liksom hvarje samhällsmedlem har sin plats, der han lefver och verkar för sitt eget och de sinas bästa, så har äfven allmän-andan sina större och mindra fordringar; men finnas måste den, om allmän lycka och allmänt välbefinnande skola kunna blomstra. Den är icke besvärlig för den rätte vingårdsmannen; d. v.: s. för hvarje duglig samhällsmedlem, som kan verka för sig sjelf och de sioa. För honom är det lätt att äfven verka för det allmänna; och han blir derför icke obelönt. Det beror således blott på individen att hafva intresse och öppet sinne för allt, som rörer det allmännas bästa, och, naturligtvis efter förmåga, söka sätta sig in i en eller flera af de grenar för verksamhet, hvarpå detta allmänna bästa beror. Ingen bra och duglig man finnes, som icke begriper något af det, som händer och I sker inom ort, kommun eller stat. ingen bra oeh i duglig man finnes, som icke kan i någon mån medverka till ortens, kommunens eller statens bästa. Allmän-andan består i att göra det mar I kan och ieke undskylla sig med de obotfärdiges förbinder. Förundransvärdt är att se, och det I kan hvem som vill se, huru förmågan stiger med viljan. Följande, oss händelsevis bekanta; svar kan tjena till exempol på, huru medborgare kunna 1 ega anda för tt allmänna och tid att verka I för detsamma. Under samtal om en, med flera j kommunala och andra uppdrag hedrad man; j frågade en herre en annan: Men bur kan ban hivna med alltiog? -— Jo, keer du, han spelar I icke kort ! — var det korta och innehållsrika svaret: Undersöker man noga och opartiskt förhålI landet inom de olika klasaerna i vårt kära fä1 dernesland, så skall man fiana att, med få, allt (för få undantzg och der enskilta intressen icke i medverka, en allmän och ibärdig liknöjdhet för alimänna värf, inrättningar oeh dessas förbättjriog m. m. kos oss är ganska genomgående. De högre klasserna stå i detta afseende alideles I icke framom de lägre. Dat är ej förmågan vi Inu tala om; det ärintresset: Nog önska många; i ja vid vissa tillfällen har det visat sig att flertalet ) gerna ser sig hedradt med förtroendeuppdragt. ex. I inom landsting, eller såsomstads-;kyrko-,riksdags4 fullmäktige o. s. v.; men när valet skett; sedan å man blifvit vald — ja, då är ofta nog verksamI heten ringa och i många, allt för många fall — Å ingen! I ett land sådant som vårt, med dess 1 folkliga traditioner; der man gerna ser alla klasi ser, äfven de minsta jordbrukarnes och industriI idkarnes; representerade; synes det vara en lika i naturlig som önskvärd ordning; att de mindre 3 omfattande förtroendeuppdragen inom försami ling och kommun borde utgöra en skola för de i högre, för det högsta: — rikedagsmannakallet: