Dagens Nyheter – 16 december 1867, sida 2

ton, och tag in det här. Ni tar sjelf lifvet af er, genom att på detta vis uppskaka era känslor. — Ack! Då vill jag vara så lugn, endast ni räddar mig. Jag är icke beredd att dö — jag har icke väntat att döden skulle komma så hastigt. Visst förutsade hon att mitt slut var nära, men jag har aldrig trott på hennes spådomar. Skall jag dö? Ar ni säker derpå? — Ja, men har ni icke någonting mera att tala till er dotter? Någon vedergällning att bjuda henne för... — Nej, nej! Oroa honom icke för min skull. Allt är honom förlåtet — helt och hållet... — Ah! Kom hit, Isabella, och se på mig. Jag dör väl icke genom ert åtgörande?... — Mitt åtgörande! O, nej, nej! Huru har ni kunnat tro eller misstänka något sådant? Jag ville ju rädda er. — Så såg det ut; men menniskorna äro svekfulla. — Jag är det icke; ni vet att jag icke är det. — Godt, godt... Ni skall helsa till er moder och säga henne att jag icke bemött henne väl och att jag bittert ångrar mitt uppförande. Om vår sammanlefnad finge börja ännu en gång, skulle hon af mig röna en helt annan behandling... Och Fulke och Aylmer — säg dem — säg dem — och härvid darrade hans stämma — ja, säg dem att jag hållit dem kära och bed dem blifva bättre menniskor än jag varit. Hvad er sjelf angår, hvad vill ni hafva? — Ingenting. Förlåt mig endast, att jag ibland visat er missaktning, likasom jag å min sida förlåter er allt hvad ni... — Men den sista natten — ni vet... — Ja, jag vet allt, ehuru min kunskap icke är delad af någon och skall icke heller blifva det. — Gif mig ert hedersord derpå. — Ni har det! . — Således har vi hvarkenv förrådt, ej heller