Dagens Nyheter – 16 december 1867, sida 2

på herr Cunningham, hvilkens stolta sinne tyckes mig icke vara lätt att böja. — Nej, det är det visst icke, sade Betty; men Gud förmår tämja lejon! ehuru verkligen deras hjertan icke gerna kunna vara grymmare än hans. Vårt samtal afstannade snart nog, och vi sutto alla tysta, noga aktgifvande på hvarje ljud, som lät sig förnimmas från den inre kammaren. I början hörde vi häftiga utbrott af vrede, sedan blefvo uttrycken i rösterna allt mildare, och till sist kunde vi knappt höra det minsta derinifrån. Sedan denna tystnad varat em god stund, ropade pastor Rylands stämma till: oss: — Kom in! Vi lydde kallelsen. Invid hufvudgärden stod prestmannen, . hållande min stjuffader i handen, och den mörka skugga, som under vår bortovaro hade spridt sig öfver den sårades ansigte, vittnade tydligen om att upplösningens stund nalkades. De djupt liggande ögonen voro tillslutna; men då vi närmade oss sängen, öppnades de och fästades på mig. Läpparne rördes sakta, likasom ville han tala, men: ansträngningen var för stor, hvadan herr: Ryland, som märkte detta, böjde sig ned och frågade: — Jag tror mig veta era önskningar; skall jag tala i ert ställe? Herr Cunningham gaf med elst en åtbörd tillkänna sitt bifall, och pastorn återtog: — Hvem är fröken Veville ? Jag trädde fram, och han fortfor: — Af er stjuffader har jag fått i uppdrag att tillkännagifva för er, i nä rvaro af era vänner, den djupa ånger han känner för den hårdhet, hvarmed han behandlat er, för de oförrätter han tillskyndat er, för.. — Icke mera! 0, säg icke mera! ropade j jag, i det en ström af tårar bröt lixam ur mina ögon.