Dagens Nyheter – 13 december 1867, sida 2

utan att rysa! Ahl ni vänder er bort; eländige ni törs icke möta hennes bliek: — Håll munnen; qvinna; röt herr Cunningham; Huru djupt jag än föraktar ert ömkliga skräflande,; tål jag dock icke att ni går för långt :.; God morgon; jag önskar er alla en glad sammanvaro i dag ::. Ha; lymlar! utbrast han; då tvänne starka ynglingar trädde fram och ställde sig i vägen för homom; så snart han tagit ett steg bortåt: Hvad betyder denna oförskämdhet? Ur vägen! — Ni behöfver icke; inföll Madge; bedja dem sky den väg; hvilken ni nu går att beträda; ty den leder direkte till afgrunden: Men tiden hastar; och ni börjar blifva otålig: Amnu en gång frågar jag er: vill ni använda ert inflytande till att rädda den gosse; som nu försmäktar i Yorks fängelse; genom att säga hvem han är och ;.: — Nej; hvarföre skulle jag göra mig skyldig till en lögn? Icke kan jag veta hvilka alla ziguenar-ungars fäder äro; — Huru! Ni vågar tala i en sådan ton! ropade qvinnan, under det en hemsk eld ånyo upplyste hennes ögon: — Ber ni; Miriam var en alltför vacker flicka för att vara nöjd med en älskare ::: — Skurk! skrek Madge; i det hon åter höjde sin hand, hvari jag till min förskräckelse varseblef en pistol. Återtag dessa ord; säg att ni ångrar denna gräsliga lögn, eller ock dö med densamma på dina läppar! Miriam; mitt barn; mitt enda barn — härvid lyftade hon sin blick mot himlen och det syntes att en förfärlig strid försiggick i hennes inre; var det för denne mans, för denne usle förrädares skull du fydde; lem