Dagens Nyheter – 11 december 1867, sida 2

på en gång lyckligaste och sorgligaste delen af mitt lif. För tjugu år sedan hade jag fästat alla mina förhoppningar vid en qvinna; hvilkens anletsdrag voro fullkomligt lika detta fruntimmers;, och hvilken då ännu icke hade vanärat det namn, som det varit min stolthet och glädje att kunna skänka henne; Nu — och härvid genomlopp en rysning hans lemmar — är hon hvad synd och förräderi gjort henne till; och jag... jag behöfver väl icke säga hvad jag är. — Ahl! utropade Felieit6; en förfärlig tanke vaknar hos mig: Hvad heter ni? O, min herre; tala! — Ernest Xavier de Coutance; musiklärare; till er tjenst; genmälde fransmannen med bitterhet: — Ernest Xavier? Min gissning måste vara riktig; ty dessa namn äro icke vanliga: — Nej: Hvad har ni då gissat? — Att ni ieke heter Coutance utan i stället är markisen de 8:t Foix — mannen med det ädla namnet; som dock var nog oädel att öfvergifva sin unga hustru och sitt ofödda barn; lemnande dem att kämpa med vanära; fattigdom och ::. — Nej, nej. Jag flydde från henne, emedan hon var ovärdig min kärlek, och hvad barnet beträffar: oo Hvad har ni att säga om det..: om henne ;:: om migå — Er?;.z Ar det ni? Ack; ack! så vacker och så oskyldig! Ol! skona mig; skona er sjelf! — Nej, jag lider icke af att säga er sanningen: Ni har bedragit er och det från första stunden. Ni vänder er bort; ni vill icke