Dagens Nyheter – 6 december 1867, sida 2

han till Fulke för att omtala att han sett en beundransvärd häst eller trumma; och min älskling syntes; då han lyssnade till hans ord; vara lika glad som han sjelf: Ehuru jag stod på ett temligen stort afstånd; kunde jag höra ljudet af Fulkes kära stämma, då han med vänliga och milda ord förklarade för den lille; att han var för trött till att följa honom omkring och se på allt det vaekra; ham ville visa; samt rådde honom att icke förakta det sällskap han hade uti sin kära vårdarinna: Efter liten tvekan gaf Aylmer med rig; och när han gått, lutade sig Fulke; synbarligen trött; tillbaka i stolen: Nu var tiden inne för mig att upplysa honom om min aärvaro; Det har flera gånger; då jag sedan tänkt på detta sammanträffande; synts mig underligt; att jag icke fruktade; det mitt plötsliga uppträdande skulle utöfva någon skadlig verkan på Fulke; och sökte iakttaga en viss föreigtighet; då jag närmade mig honom: Jag antager att glädjen öfver att så oförmodadt få återse honom samt vissheten att han skulle bli lika förtjust öfver mötet som jag; voro de makter; hvilka öfvervunno alla konsiderationer och drefvo mig oemotståndligt framåt. Knappt hade Aylmer försvunnit i ett angränsande rum; förrän jag stod vid min mest älskade broders sida; fattande hans hand och blickande honom i ansigtet. — Isal Isal Dyra Isa! Hvar har ni varit? Ester; här är Isa! Då han ropade de sista orden; varseblef Jag den välvilliga flicka; hvilken; medan jag vistades på Ellerslie; var den enda bland tjenstepersonalen som visade mig och Fulke någon tills