Dagens Nyheter – 6 december 1867, sida 2

nn En vacker kur. En rik handlande hade en enda dotter; hvilken han älskade mer än sina rikedomar; — och ändock till oförstånd: Hvad helet hon önskade sig, kläder; prydaader eller andra njutvingar, det fick hon: Kunde icke Europa skaffa det, så måste Indien bjelpa till: Hennes rum voro på det rikaste möblerade och prydda med sköna växter; dyrbarare än i månget furstligt växthus: Men ibland dessa blomster satt det enda barnet som en vissnande blomma. Ut i friska luften hade hon icke på länge gått, menande att hvarje luftdrag kunde skada hennes helsa: På sin höjd åkte hon ut i middagssolskenet en halftimma; i en vagn med stängda fönster. Allt hennes mod var brutet, hvarje dag kom en ny jämmer och hennes sjuklighet antog ständigt nya former: Det ena infallet jagade det andra; hvad hon i dag hade önskat; hoppats och gladt sig åt; det blef henne i morgon en börda. Hon tänkte på döden; talade äfven om den; men ryste ändå derför; En mängd läkare hade försokt sin konst för hennes helsas återvinnande och fadren hade uppvägt sin dotter med guld och lofvat en ofantlig summa; om någon kunde bjelpa hans barn; men allt hade varit förgäfves; dottern tvinade bort och vacklade mot döden: Nu fanns i staden en läkare; soml hade sin praktik isynnerhet bland de fattiga och sökte upp dessa med den mest oförtrutna trohet; ja med glädje. Men de rike istaden sågo mannen öfver axeln; ja; de talade föraktligt och bittert om honom, emedan han ofta hade med skarpa ord bestraffat deras lättjefulla och beqväma lif; dock kom beständigt åter och åter det ryktet ut i staden; att han här och der utfört kurer; som gränsade till det underbara; — att han lyckades; der ingen annan läkare mer kunde lyckas. Han påstods äfven stundom använda gauska besynnerliga medel dertill, och gå temligen kort och despotiskt till väga. Då man för den bedröfvade fadren nämnde denne läkare såsom ett sista räddningsankare; skakade han först på hufvudet. Dock, hvad går man icke in på för det enda barnets skull! Han måste vid åsynen af sin dotters obotliga lidanden dock försöka en gång att kalla den underlige doktorn; Denne kom; såg och hörde. Fadren berättade honom sitt barns långa sjukdomehistoria, visade honom ett stort paket med recepter; och förde honom ändtligen till den sjuka. Doktorn frågade och forskade, men erhöll matta och halfva svar: Då lät han patienten några gånger gå genom rummet, hvarefter bon sjönk trött ned i en hvilstol; Slutligen frågade fadren honom med klappande hjerta: Doktor, är ännu hjelp möjlig? -— Jag hoppas det; svarade läkaren, men då måste ni punktligt lyda mig! — Hvilken kur vill ni då begagna? frågar fadern ängsligt. — Ni bör i dag anskaffa en simpel bastant klädning; sådan tarfliga flickor pläga begagna, och äfven en likadan hbatt åt er dotter: jag vill i morgon gå ut med henne, svarade läkaren. Fadren slog händerna tillsammäåns och ropade: Gå ut med henne! hon har ju sedan år och dag icke kommit ut i luften! Doktorn ryckte på axlarne med de orden: Vill ni icke lyda mig, så kan jag icke hjelpa! I morgon klockan 10 är jag åter här; men för sista gången; om ni icke vill följa mina anordningar — och dermed gick ban: Mannens bestämda sätt utöfvade en stor makt öfver fadern; om annan hjelp hade han länge