Dagens Nyheter – 5 december 1867, sida 2

Rätteg.och polisnyhoter. RBRädhusrättes. Mordet å mamsoll Lauroll. I går fortsattes i räådbusrättens 6.te afdelning ransakningen med häktade Brita Margareta Larsson och guldsmedsgesällen Johan Friberg. Sedan protokollet från föregående rättegångsdag blifvit justeradt, och sedan domboksutdrag från Norrtelje rådhusrätt blifvit uppläste, enligt hvilka upplystes att Friberg derstädas varit dömd för bedrägligt förfarande samt för slagsmål; började förhöret med till denna dag inkallade vittnen. O. J. W. Windrutva, hvilken först hördes, berättade: Efter sedan Larsson blifvit häktad, träffade jag Friberg, och då sa har, att han kunde både tro och inte tro henne skyldig och frågade mig hvad jag trodde; då svarade jag att jag trodde både si och så. Vidare sade Friberg: sär hon skyldig, så är Lindström det också.. Några dagar derefter kom Friberg till mig och grät så att tårarne runno, yttrande: det är rysligt svårt det här, det värsta är för barnens skuld; si, min äldsta gosse har förstås förmanat mig att inte vara ledsen, för han har sagt att Gud nog skall bjelpa oss, och det tror jag med, men det är tråkigt ändå; den der Östlund är emellertid slö, för det kunde lika gerna vara någon ann som begått mordet, något mer minns jag inte. Domaren. Kan inte vittnet påminna sig något mer Windrufva. Jo, jag påminner mig nu att han efter Larssons häktning uppbrände ett bref i min närvaroj under yttrande: edet här ska di allt slippa att sis, och så visade han mig en guldbit och sade: eden här pästår di att jag smält ihop af en medaljong; men biten ligger der för min räkninge. Efter ytterligare en uppmaning af domaren till vittnet, att söka påminna sig. om han hört några flera yttranden af Friberg, tillade denne att han, straxt efter det mordet försiggått, varit hemma hos Fribergs med underrättelse om att mamsell Laurell blifvit mördad; vid detta tillfälle hade Friberg sagt: apropos! kan du tro att det är något fruntimmer som gjort det? På vittnets svar att han ej trodde detta om en qvinna, och att det värsta han ville tro en qvinna om vore att hon kande döda sitt eget foster, hade Larsson lifligt och. med andäktig min yttrat: Ja, gudskelof, 7 barn ha vi haft tillsammans, men nog har jag uppriktigt börit fram demv.. Slutligen påminde vittnet sig att han af Larsson blifvit bjuden att komma till deras hem, dagen innan mordet begicks, emedan det skulle bli bal., Hustru Windrufvas vittnesmål var till en del lika med mannens, tilläggande hon, att Friberg berättat att han försökt hänga sig, men hela kroppen själfde så att jag måste stiga ur snaran hade . tillagt. . Tredj2 vittnet, en hustru Nylin, hade sett Friberg gråta, samt hört bonom yttra att han skulle hämnas på polismästar Östlund. Friberg. Det är inte sannt. Domaren. Ja, Friberg nekar till allt. Hvar skulle Friberg hänga sig? Friberg. Hemma i min bostad. Domaren. Hur bar Friberg sig åt? Friberg. Jag slog en spik i väggen, gjorde en snara af ett rep och trädde hufvudet i. Domaren. Hvarför skulle Friberg hänga sig? Friberg. Jo, för Larsson var häktad och derför att jag inte kunde reda mig med barnen. Domaren. Nog var det någon annan orsak. Hela Fribergs uppförande mot Larsson visar att detta ej var orsaken? Friberg. Nej, jag har för resten för ett halft år sedan hållit på att hänga mig af svartsjuka. Domaren. Hvad hejdade Friberg då? Friberg (med skenhelig min). Jo, jag tänkte att den som gifvit lifvet äfven måtte taga det. Larsson. Ja, det vär en tid förut som han tog en skarp knif och skar lös en sadelgjord och gick in i ett annat rum sedan han kysst barnen och mig, sägande att han skulle mörda sig; då blef jag rädd, men madam Jonsson, som jag bad om hjelp, 8a: avar inte rädd; en sådan der käring törs inte ta lifvet af sige Straxt derefter kom Friberg ut. Öfverkonstapeln Wallöf och konstapeln Sandell hvilka slutligen hördes som vittnen, hade ej något nytt att berätta. Under det den sednare omtalar i sitt vittnesmål, huru han i skrubben hittar mamsell Laurells öga, börja benen svika Friberg, hvilken ramlar emot ett närstående bord. Vaktmästarne ställa fram en stol och nedsätta Friberg på denna. Larsson (gråtande). Friberg skall bekänna, så i förbarmar sig Gud öfver honom. Friberg. Jag kan ej bekänna. Domaren. Hvarför blef Friberg så matt nu i en hast?