Dagens Nyheter – 2 december 1867, sida 2

för denna onaturliga fiendskap, haf medlidande med och förlåt henne! Nej; säg ingenting; låt mig tala till punkt; tänk huru innerligt jag måste önska den försoning; jag förordar. Ni har erbjudit mig er kärlek; ni har talat till mig ord; som jag icke hört sedan min tidigaste barndom; och jag har känt mig lycklig; men hvarföre vill ni då icke lyssna till min bön? Gif äfven min moder en plats i det hjerta; ni skänkt mig; tänk på den tid; som dock ieke är så långt aflägsen; när ni; systrar; voro för hvarandra allt; när hon; den yngre; lindade sina små armar kring er hals och blickade in i era ögon samt bad om en hjelp; som ni; den äldre och starkare; så gerna gaf; tänk.:; — År det snart slut med er romantiska skildring? sade hon i en ton af isande köld Det är synd att en så rörande framställning skall sakna all grund i verkligheten och således uteslutande var ett inbillningens foster: — Omöjligt! ni måste en gång hafva älskat hvarandra: — Aldrig! Huru långe jag ån minnes till baka; ibågkommer jag icke ett enda tillfälle, då något sådant förhållande oss emellan egde rum; som ni nu antydt: Jag har alltid för aktat; alltid hatat henrfes Hon var min mors gunstling och min rival:.z: Icke för hela verldens skatter skulle jag vilja försona mig med henne. I det hem; hvarifrån hon flydde; har jag troget qvarblifvit, och min döda kropp måste först bäras derur; innan hon får inträda genom dess portar: Jag betäckte mitt ansigte och vände mig bort; det låg ett sådant förfärligt uttryck i