Dagens Nyheter – 28 november 1867, sida 1

dem, som tillverkade denna vara, vanligast bryggarne, hvilka dock ofta voro tillika krögare. Det var egentligen först år 1731, som det genom lag förklarades, att inom Stockholm minutförsäljningen af svenskt bränvin skulle såsom en alldeles skiljd näring från bränvinets tillverkning ensamt tillkomma krögareembetet; likasom äfven bränvinets distillering på samma gång blef en fristående rörelse. Dessa förfoganden hade ock till följd, att utskänkningsskatten till kronan förändrades från att utgöra en del af accisen för bränvinets tillverkning till särskild afgift för utskänkningen deraf förmedelst ett af samtlige krögarne gemensamt åtaget arrendebelopp. I sådant hänseende blefvo krogarna, med ledning af redan befintliga förhållande, för första gången bestämda till visst antal, eller till 400, likväl utom den minutförsäljning, som utöfvades af distillatorerne emot bidrag till arrendebeloppets fyllande. Genom dessa nya föreskrifter grundlades krogens skick sådant det allt framgent fortfarit; och med denna tid börjar äfven bränvinslagstiftningen att blifva underkastad de skiftande åsigter, som med ringa tidsuppehåll och ofta med hetsig ifver finnas hafva framträdt för att göra sig gällande, än genom näringens gynnande, än genom förbud, dervid äfven utskänkningsrörelsen, såsom en rik inkomstkälla, särskildt blifvit föremål för olika beskattningsåtgärder. De nya föreskrifterna af år 1731 voro ej heller utan inflytande på tillkomsten af de förhållanden, som nu äro föremål för bedömande. I början var nemligen krögarenäringen ett borgerligt yrke, hvartill burskap således erfordrades, ehuru Bbehöfligheten deraf för näringens utöfvande allt mera ifrågasattes, särdeles efter det densamma blifvit skiljd från varutillverkningen. Härtill kom åsigten, att all tillgänglig arbetskraft borde så mycket som möjligt för andra ändamål besparas. I öfverensstämmelse med 1734 års landshöfdingeinstruktion förklarades med afseende å Stockholm genom kongl. brefvet den 11 aug. 1747, att enär krögarehandteringen icke syntes vara af beskaffenhet att böra medgifvas unge och friske karlar, hvilka på nyttigare sätt kunde tjena det allmänna, utan antingen fattiga enkor och bhbustrur eller andra välfrejdade personer, som genom några olyckor voro urståndsatta att på annat sätt söka sin utkomst, denna handtering ej heller borde för någon borgerlig näring räknas. Med detta stadgande förenades sedermera ett annat, meddeladt genom kongl. brefvet den 10 maj 1757, hvari yttras, att, då krögarne inom Stockholm uppgingo till ett antal af 700 till 800, och lika många unga, friska qvinfolk och karlar, efter hvad med säkerhet kunde beräknas, hade der sitt underhåll, ehuru de, vid en bättre författning, ansenligen skulle öka tillgången på tjenstefolk, så blef nu förbjudet att till krögeriets idkande bruka dräng eller piga, med mindre den ej var så gammal och bräcklig, att den till allt annat befanns otjenlig, vid bot för kroginnehafvaren af 10 daler s:mt och vid straff för den arbetsföra personen af ett års arbete på raspoch spinnhuset. — — Förbud att vid näringen nyttja ungt och arbetsfört folk förnyas ännu år 1817; och, om än snart åsidosatt af bruket, qvarstod det dock i författningen ända till år 1855.) Innan de förhållanden tagas i betraktande, som uppkommo efter 1813 års ordnande af bränvinsutskänkningen inom hufvudstaden, är det nödigt yttra några ord angående denna rörelses under tiden vunna utveckling. Det är redan nämndåt, att år 1731 krogarnes antal bestämdes till 400, utom distillatorernes försäljningsställen. Då och sedermera, med få undantag, var det skatteregleringen, som gaf anledning till:eller väsendtligen inverkade på bestämmelserna i afseende å utskänkningsställenas antal och näringens utöfvande i öfrigt. År 1741 blef, i sammanhang med en tillökad särskild beskattning genom införande af spinnhusafgiften i stället för förut ålagd krögarespinning till fabrikerna, krögarnes antal uti Stockholm bestämdt till 600. Sedan kongl. brefvet den 10 december 1747 för rikets städer och äfven för Stockholm infört den förändrade accis, att hvarje krögare skulle, på det af en senare tid åter upptagna sätt, taxeras till visst utskänkningskannetal och erlägga bestämd afgift för kannan (4 öre smt), samt det kongl. brefvet äfven medgifvit magistraten och borgerskapets äldste inom hvarje stad att fastställa antalet af krogar, lämpadt efter stadens storlek och innevånarnas myckenhet, :blefvo ock krogarna i Stockholm, såsom det synes genom ett magistratens och de äldstes beslut den 17 december 1748, utsatt till ett antal af 700, hvilken bestämning sedermera qvarstod, ända tills den först år 1813 rubbades. en sistberörds. giffertal, liksom de förut omnämnda, uttrycka endast de egentliga krogarnas, icke samtliga utskänkningsställenas antal, ty utom krögarne funnos andre, mer eller mindre talrike, såsom vinskänkar, distillatorer, kaffeskänkar, m. fl., hvilka äfvenledes egde att afyttra bränvin genom utskänkning. I sammanhang med omnämnande af beslutet år 1748 rörande tillökning af krogarna i Stockholm, må äfven anföras, att stadens folkmängd då uppgifves hafva uppgått till 53,464 vid mantalsskrifningen samma år antecknade personer. Efter det utskänkningsskatten varit föremål för fortsatta skiftande föreskrifter, visar det sig, att, 8edan bränvinstillverkningen från år 1775 förändrats till ett regale, och rättigheten till distillering af bränvin inom Stockholm blifvit utarrenderad till bolag af bryggare och distillatorer med tillåtelse för hvarje delegare att hafva flere s. k. likörkamrar (men med förbud att, till förfång för krögare och andre, hålla mat), antalet af befintliga utskänkningsställen, utom de 700 krogarna, ännu mer ökats. De ställen, der sålunda bränvin utskänkmIingmavig Afuttradna utaf un alänlan tralrtänan ana