Dagens Nyheter – 27 november 1867, sida 3

mors minsta gris; säga slutligen pigorna: Men Elma var en liten dame; under det att Alma var en liten snäll flicka; vacker, anspråkslös och glad, som man brukar, då man är ett barn. — Jag förmodar, började Elma sitt uppdrag, att du får något grannt på din födelsedag. Min Gud! hvad du skall bli söt, när du blir klädd i siden; — Lycklig du, som får en sidenklänring! . — Jaså, småskrattade Alma. Åh, det står i vida fältet om den blir färdig. — Färdig? Jag förstår dig icke: — Jo; ser du; ett sådant mönster. Med dessa ord tog Alma fram en sidenlapp. — Ah; så gudomligt! Grönt och brunt. Ah; charmant — förtjusande! ropade Elma; Alma såg litet skälmaktig ut, men sade intet. — Söta du; gif mig ett litet prof, bad Elma: — Gerna, tag hela lappen; sade Alma, jag får nog ändå. — Ack ja? lycklig du! lycklig du! Och så skiljdes de begge flickorna; ty Ring: kulla ekipage kom för att hemta den lilla damen; som blott behöft gå hundra steg för att komma till den lilla bäcken oeh tio minuter för att komma hem; men sil det passar ej att man går; då man är en liten dame: På Ringkulla blef en stor öfverläggning; men följden blef att pappa några dagar derefter for till staden och kom hem med sidentyget; ty, gudilof! sade frun, vår dotter är lika god och till och med vackrare än deras Alma der bortax, Alma fyllde på hösten sina femton år; Dagen var en söndag och Alma var i kyrkan; men ingen menniska hade sett en flik af någon sidenklänning. Det var besynnerligt; men bevars! det skulle bli högtidsblåsan. Elma fyllde några dagar derefter sina feroton år och ikläddes högtidligen sin nya sidenklännings Hon kunde aldrig nog vända sig framför trymåen: Men det talades ej om fröken Almas siden: klänning, och Elmas nya brände som glödande kol på hennes mammas hjerta, till dess hon fick visa den för friherrinnan, för att visa att en ann är så god som en ann. Slutligen gjorde man visit på Olstorp; och Elma möttes på trappan af Alma, som var varm och rödblossande långt mer än det anstår en liten dame: — Välkommen; nu har jag dem alla här; sade Alma: mitt hela främmande; — Hvem? — Du skall få se: Ack! det var tolf små fattiga flickor; alla klädda i små ylleklänningar i precis samma mönster, som Elmas sidenklänning: — Hvad är detta? i — Jo; ser du: mamma sade i böstas en dag: vill du ha en sindenklänning; så skall du få den på din femtonde födelsedag: Det klack till af glädje; men det varade ej länge — men, sade mamma, du är blott ett barn, (och Gud låte dig länge så förblifva) och behöfver ingen sidenklänning, Det föll mig dock litet svårt; och det såg mamma. Snälla Alma, du får den, om du vill, och i alla fall är dess värde dina penningar. Men kom ihåg; att det finnes otaliga fattiga; som ingen klänning ha till vintern: Vet dul jag har räknat ut att din enda sidenklänning blir ylletyg åt tolf små flickkläcningar. Då blef jag åter glad; jag kände mig liksom myndig; och sade: får jag penningarna — och så styrde och ställde mamma och jag; och just i dag har jag klädt opp alla mina små ungar — se de ej näpna ut? — känn; bara ylle; men se hur lika med profvet: De tolf ungarna buro ett tyg, som var förvånande likt Elmas nya sidenklänning. — Och således har du ingen sidenklänning? — Nej, alldeles icke; svarade Alma; men det gör ingenting; men det; som gör något, är att jag vet; att barnen der ej behöfva frysa i kyrkan. Det skall glädja mig hela vintern: — Det är ett kurjöst folk, det der baronens, mumlade frun på Ringkulla, när de foro hem: — Aldrig; aldrig; tar jag på mig den otäcka klänningen, sade Elma — att gå klädd som de tolf tiggarungarna! Mamma får ta henne till spegel i ett täcke — jag tar den aldrig på mig: Hon är riktigt otäckt ful med sitt eviga gröna och bruna: Stackars Elma! hon förstod ej att den fröjd; som man bär utanpå sig, icke är den rätta eller den; som sitter qvsr. Men ännu håller Almas sidenklänning; ty det var nu på hösten den blef väfd; och hela vintern får hon glädja sig åt huru den lyser p de tolf fattiga flickorna: , pe so XXRXLRXOSRO R ROR ROR KX ORO wo HH MH Hvarjehanda Nyheter. Skandinaviska föreningen i Paris har af en hr Henry Dron såsom gåfva