Dagens Nyheter – 27 november 1867, sida 3

TTR ——— Almas första sidenklädning ). Det är så föga vi känna af vårt stora; vårt fattiga, vårt — herrliga fosterland: Skratten ieke åt sammanställningen! Jag vill säga er huru det är med o2s svenskar. Vårt land är stort, så väl på kartan, som i historien; men det är fattigt — just derföre är det så herrligt: Ty herrligt är att kämpa en god kamp och segra; herrligt är att beständigt vöckas till nya ansträngningar och aldrig insöfvas i lättja — och herrligt är äfven att dela med sig; så som man måste göra i ett fattigt land: Det är fattigdomen; som håller oss tillsammans — det är åt vår fattigdom Gud gifver sin bästa välsignelse: Nå väll hören, barn! ni kännen dock föga om vårt stora; vårt fattiga; vårt herrliga fosterland. Det är på landet två herregårdar, som ligga; som man säger; egor i egor; man kan komma från den ena inom några minuter till den andra; blott en spång öfver en liten bäck; utgör ginvägen dem emellan. När man var barn; så hoppade man helt simpelt öfyer bäcken; men sedan; när man blir stor, så passar sig det ej annat än att vingla sig fram på den stackars brädstumpen; som utgör föreningslänken mellan tvenne — verldars Verldar, ja hvarför icke; ty Olstorp och Ringkulla voro tvenne olika verldar; tvenne olikartade stycken; som lågo tätt sammanfogade. På Olstorp (åh ja, jag kunde nog säga hvad egaren heter; men det vill icke han och icke jag heller) fanns ett vanligt; beqvämt bonings-hus — allt hvad der fanns; bar prägeln af snygghet; ordning och prydlighet; men ingenting bjert afstickande; ingenting grannt — intet; som på något sätt var anlagdt på att förblända de främmande; ty de; som bodde der; lefde för att sjelfva vara lyckliga och ej för att hvarken afundas eller beundras af främmande — och detta, fastän baron var en förmögen; -fastän ej rik man. Grannen och allramest grannfrun på Ringkulla kunde ej fatta huru baronens ville ha det så simpelt; och uppbjödo alla sina krafter för att öfverbjuda det högvälborna herrskapet på Olstorp; som sätter just en heder i att ha simpelt möbeltyg; som var modernt i kung Salomos tido, sade frun på Ringkulla: Ringkulla var derföre en grann egendom med präktiga rum, dyrbara tapeter, skulpterade möbler och en uppsättning, som kunnat passa en millionär, under det att herrn i huset med stor svett ock möda sarnlade det; som behöfdes: Si! jag vill säga er; huru det är med oss svenskar. Vi ha en cändlig lust att flyga högre än vingarne bära; och att inlåta oss i en tvekamp med fara att förlora vårt medborgerliga lif — vår sjelfständighet i penningeväg. Vi äro just ett bältespännareslägte; som lagt bort knifvarna och att tömma vårt hjerteblod; men deremot oupphörligen kasta ut hvad vi ha; för att kunna fråga motståndaren: tål du maken? Man finner öfverallt dessa bältespännare, som täfla i möbler och ekipager; i kläder, nöjen och grannlåter — och ändå är det ett så beskedligt folk — men litet vikingablod är qvar, och då man ej får slå ibjäl hvarandra; så — ruinerar man hvarandra. Nu hade herrskapet på Ringkulla slagit sig i backen på att täfla med baronen på Olstorp; och detta skedde ungefär på samma sätt, som då en vårbäck; som hoppande och bullrande störtar sig utför en klippa — i prakt och utseende verkligen öfverstrålar det lugna vattendraget; Bom nästan osynligt letar sig ringlande fram mellan ängens tufvor: I det sednare var mera vatten och vatten hela året; men i regnbäcken ringa vatten: men si, det föll från sin höjd; deri fanns företrädet: — Ack! sade frun på Ringkulla. Auna Stina talar om; att fröken Alma der borta; som i år fyller 15 år; skall på sin födelsedag få sin första sidenklänning. Jag undrar just hurudan den blir. — Elma, vår dotter; fyller sina 15 blott några dagar sednare. Elma måste ha sin första sidenklänning: Vid dessa ord drog herrn i huset en djup suck och tänkte: se der, åter en utgift för grannskapets skull! — Hör på; Elma; när du springer öfver till Alma, så slå så der oförmärkt fram, så att du får veta hurudant tyg de välja; man kunde kanske köpa maken åt dig.