Dagens Nyheter – 26 november 1867, sida 2

då hon kommer utifrån; och innan hon ännu hunnit vänja sig vid anblieken af en så stor mängd obekanta personer! — Åhl hon är här, genmälde fru Elliot: Jag skickade nyss ut efter henne. Derpå yttrade hon några ord med låg röst till primadonnan; hvilken straxt fästade sina ögon på mig och sedan gick fram till mig; sägands; i det hon räckte mig sin hand: — Tack för det ni velat vara god och hjelpa oss ur vår förlägenhet: Vi stå verkligen i stor förbindelse till er. Men hvarföre kommer ni så sent? Ni har icke haft tid till att pröfva den här lokalen. Kanske ni behagar sjunga öfver era stycken i ett rum härbredvid; innan ni uppträder? Tveka icke att utsäga hvad ni önskar. Jag skall laga att:.: — Nej, tack; svarade jag: Ni är mycket god, men jag behöfver verkligen icke sjunga öfver; emedan jag öfvat mig hemma; och för öfrigt ackompagnerar jag mig sjelf: Då jag uttalade dessa ord; darrade jag på rösten: Besynnerligt nog; blir jag alltid rörd; då menniskor behandla mig med godhet och välvilja; under det att jag förhärdas så ofta jag röner ett hårdt eller föraktfullt bemötande; — Gör ni? .;.: Nå; det varbra, sade damen; i det hon klappade min hand; men ni är ovan vid att uppträda så här offentligen; kan jag tro; och en enda oriktig ton på pianot skall tillskynda er förtret: Ni småler — ni tycks icke vara rädd för pianot; och icke heller för dessa; Härvid kastade hon en blick öfver den talrika samlingen: Jag tycker om ert mod; det Jofvar framgång; bibehåll det; och kom ihog hvad ei biskop sade till drottning Anna,