Dagens Nyheter – 23 november 1867, sida 2

några silfvermyat. Men nu visade sig att det gamla ordspråket är sannt, som säger: När nöden är som störst; är bjelpen närmast. Herr de Coutance; som eljest var anställd vid Haymarket-testern; men i anseende dertill att denna under sommaren var stängd; hade temligen god tid, fick händelsevis i uppdrag att inöfva vissa musikstycken, som skulle uppföras vid en festlig tillställning hos en i trakten af Grosvenor Place boende familj; Medan repetitionerna der pågingo; inträffade den olyckshändelsen att en ung dam; som lofvat biträda och som skulle sjunga ett par mycket omtyckta stycken, plötsligen insjuknade. Frun i huset; som var van vid att allting gick efter hennes beräkning, råkade i förtviflan öfver denna otur, som hotade att omintetgöra hela den storartade plan hon uttärkt: Fru Elliot — så hette husets värdinna — jemrade sig för kommande och gående öfver den timade olyckan: Afven herr de Coutance måste beqväma sig att en stund åhöra hennes klagan; men då uppstod hos honom en id6 — han kom att täcka på mig såsom den der vore kompetent att utföra den insjuknade damens parti. Han förklarade att han möjligen kunde ställa allt till rätta: — Jag känna en sångerska; yttrade han, som ::. — Någon som har till yrke alt sjunga; kan jag tro; afbröt honom den förnäma frun i snäf ton. Men jag får säga er att jag icke kan tåla sådant folk i min cirkel, — Nej; ni misstaga er; hon vara en mycket charmant och nobel flicka. — Ja; jag det kan så vara; mon hvem är hon?