Dagens Nyheter – 23 november 1867, sida 2

att bekämpa sorgen öfver Johns frånvaro; blef helt och hållet förändrad; sedan hon fått honom åter: Hon visade sig ständigt glad och belåten, för att muntra upp honom; och aökte på allt sätt skingra hans grubblerier: Han å sin sida insåg mer än väl hennes goda vilja och dolde derför så godt han kunde den bedröfvelsg, han inom sig erfor: Men i sjelfva verket blef han föga tröstad af hennes vänliga ord; ty en tanke låg på djupet af hans själ; som han icke kunde slå ifrån sig och som oupphörligen återkom; så ofta han ett ögonblick lsmnades åt sig sjelf. Vi genomskådale honom alla; den tanke; som oroade honom; var denna: att han och bans hustru lågo mig till last och; hvad än värre var; att Mary tyckte att detta förhållande; öfver hvilket hon i stället skulle ha gråtit; var sådant det borde vara. Ej underligt då att den stackars Mary ibland icke kunde låta bli att fälla en tår, då han var frånvarande och således ej kunde se henne. — Men, hvad tjenar det till att gråta? sade hon ibland vid sådana tillfällen till mig: Den dag skall väl ändå förr eller sednare komma, då han lär känna mig bättre: Visst är det hårdt att vara misskänd, men jag vill heldre att han tror mig vara oförståndig än olycklig: Emellertid förflöt dag efter dag. Johns krafier tilltogo efterhand; och han var mycket ofta ute, för att höra efter någon plats: Men alltid kom han tillbaka, utan att ha Jyckats: Det var den tid på året; då det vanligen brukar vara brist på arbete; alla rika menniskor hade lemnat staden och befunno sig på resor eller vid badorter: Nöden närmade sig med raska steg; ty min kassa hade småningom blifvit minskad till