Dagens Nyheter – 21 november 1867, sida 2

hem : :; Han har allt hvad rika personer i hans belägenhet kunna få för pengar. Må Gud välsigna de ädla menniskor som grundlade denna inrättning och dem; som nu vårda derå intagiia patienter! Ni må tro att mitt bjerta höll på att brista, när jag första gången efter olyckstillfället återsåg honom och man nekade mig att taga honom med mig hem; ty jag, likasom så många andra, hade ingen hög tanke om sjukhus i allmänhet och inbillade mig att Jobn skulle bli vanskött. Men sedan har jag kommit underfund med att jag tryggt kan lita på sjukhuspersonalen. Visst smärtar det mig att jag ej alltid kan få vara hos min man; men jag inser att jag; oaktadt vaksamhet och örahet; ändå aldrig skulle ha kunnat ersätta de kloka omsorger, som nu komma honom till del. Men ack; fröken Bell — härvid tårades åter hennes ögon — han är så sjuk, så sjuk! Vet ni; jag tror han ligger och grubblar på mig och derigenom blir värre. — På er? Hvad menar ni? — Jo; se; han inbillar sig att jag lider af att sakna vissa beqvämligheter, som jag nu icke kan hafva — likasom jag; när han ligger sjuk, skulle fråga efter någonting annat på jorden! — Nej; det är jag säker på att ni icke gör; men ni skall försöka muntra upp honom; käraste Mary, och öfvertyga honom om att han misstager sig::: Hörpå, får jag följa med er ibland, när ni går till honom; så skall jag hjelpa er att trösta honom? Ni skall veta att jag tänkt komma och bo tillsammans med er igen; ifall ni icke har någonting deremot:; ooo Ni! här i denna torftiga boning? Oj; fröken Bell; ni skulle aldrig stå ut med att vistas