Dagens Nyheter – 16 november 1867, sida 2

— Emedan — — Nåväl; fortfar — emedan — — Jag älskar en annan. — Hvad? Springande fram, fattade han våldsamt min arm och betraktade mig med blickar, som nästan förstenade mig, i det han med ett fruktansvärdt uttryck i rösten upprepade: — Hvad? Jag teg. Min hemlighet var uttalad; oeh jag stod der såsom en brottsling; darrande ifrån hufvud till fot: Under ett ögonblick afvaktade han mitt svar men utropade derefter: — Ar detta en lögn, hopsmidd i förhoppning om att jag kan bedragas; eller är det sanning? Tala; nu är ej tid att skämta. — Jag har talat. — Banningen? — Sanningen: — Omöjligt — det kan ej vara så! Ni, som jag ansåg vara den förkroppsligade sanningen sjelf — hedern och ärbarheten; nej, det är omöjligt! Jag kan ej, jag villej tro det! Ack, Isabella! Tala — säg att det ej är sannt — ingenting annat än ett försök att vinna uppskof! — Jag kan icke; — Hvad! Ni vågar upprepa en bekännelse, som borde förlama er tunga? Ni; hvars blotta blickar på en annan mot mig är bedrägeri och otrohet; ni; som inom en timma skall blifva min maka; ni, som ansvarar för min själs väl eller ve — ni — (Forts.)