Dagens Nyheter – 16 november 1867, sida 2

oo Låt fred oss emellan råda; ty kärlek kan aldrig förena oss! Låt oss förlåta hvarandra hvad vi ömsesidigt brutit — jag; genom min tystnad — ni, genom denna fångenskap: Låtom oss skiljas och bedja ödet för framtiden vara barmhertigare! — Annu en gång! Jag trodde att vi för alltid lemnat detta ämne. Har ni mist förståndet, eller har ni glömt hvad denna dag är; då ni kan uttala sådana ord? — Glömt? Ack; nej! Jag skulle önska att jag kunnat det; ty jag har fruktat dess ankomst mera än döden! — Huru? Ack; Isabella; var uppriktig! Hvad har jag gjort att förtjena denna motvilja ifrån er sida? Är det det slafveri; hvaruti min sjelfviska kärlek här hållit er? Om så är; tala endast; säg mig; hur jag skall kunna vinna er förlåtelse och göra bot för en dårskap; som jag nu djupt ångrar: Ålägg mig hvad ni vill, och jag skall göra det, välsignande er; ty för mig dyrbarare än lifvet är hoppet om att med min makas hand också vinna hennes kärlek: Ni gråter! Ack, Isabella; hvarför skall jag icke såsom er make få aftorka dessa tårar? Han framskyndade för att omfamna mig, men hastigt sprang jag åt sidan och utbrast. — Nåd — skona mig — det kan icke ske! Jag har varit vansinnig, då jag låtit det gå så långt! — Hvad då? — Detta giftermål! — dessa olyckliga förberedelser; ty det ör omöjligt! — Hvad? Hvarföre? Hans ansigte öfverdrogs af en spöklik; nästan blågrå färg: