Dagens Nyheter – 15 november 1867, sida 2

vill. mig. väl; ty hyste mina vänner för mig någon kärlek, så skulle de; om mitt fängelse vore dem bekant, skynda till min räddning: — Ni misstager er, Isabella! sade han rynkande ögonbrynen; alls; som allvarligen vilja ert bästa; inse att; för ert ryktes skuld; ingen annan än jag kan befria er; och att de ej kunna gifva er något större bevis på sin vänskap för er än att afhålla sig ifrån all inblandning i denna affär; hvarigenom de endast skulle skada er. Men hvarför återvända till ett ämne; som lyckligtvis blifvit för alltid nedlagdt. Er vän — — I London har jag ingen vän; söm ni känner, sade jag, vändande mig bort: oo Deräti misstager ni er; men denne vän var icke uti London — — På Ellerslie? utropade jäg; trots min harm vändande mig om; Har ni varit på Ellerslie? Ar Fulke der? Ack; hur mår han? — Som vänligt; förmodar jags såvida han ej befinner sig bättre; men det är icke om honom jag talar: Jag har ej sett honom sednare än ni. — Om hvem talar ni då? — Ah; omsider blifver ni nyfiken! Nåväl; jag vill säga er det; Hvad tror ni om er vän och beskyddare? o— John Walton? — Densamme: — Och han har sett er — vet han hvar jag är och försöker ieke att befria mig? — Tyvärr; nej! Jag förmodar; han skulle göra sitt bästa att förstöra min sällhet; om han kunde; men lyckligtvis för oss vet han ingenting. Han hyser; såsom jag tror; misstankar; som komma sanningen helt nära; men sålänge