Dagens Nyheter – 14 november 1867, sida 2

Rätteg.och polisnyhuter. maligom. Sjeolfmord. I går eftermiddag kl. mellan 3 och 4 afhände sig en mansperson lifvet i Carlbergsalln genom att skjuta sig med en bössa. j Rädkusrättern. Horde: å mamsell Laurell. I går fortsattes å fådhusrättens 6:te afdelnitg ransakning med Margareta Larsson och guldarbetaren Johan Friberg: Ransakningen; hvilken varade öfver 5 timmars tid, började med justering af protokollet från föregående rättegångsdag. Eiökan Jonssons vittnesmål genomgicks dervid ytterst noggrannt och tillfrågades än Larsson; än Friberg, hvad de ment med de uttryck; hvilka vittnet hört dem begagna. Så t. ex, tillfrågades Friberg af domaren, hvarför han, då han i sällskap med Boström anländt till Drottningholm, förklarat sig vilja hem, emedan han var så aoroligsa Derpå svarade Friberg endast: sjag var rädd att Lindström skulle komma hem och besöka Larsson; hvilket han för det mesta brukat göra då jag var borta. På fråga hvarför Nan Vid KexKomsten svurit och slagit Larsson samt uppbränt sin nattkappa m. m.; svarade Friberg: ätt han blifvit förargad på Larsson; då hon under bäddningen af hans säng tillhviskat hononi: edet går så tungt att bädda åt dig; om det vore åt en annan ändåe. Larsson förklarade härvid, att hon ej yttrat något sådant; utan hadehönnes ord varit: sjag kunde ej görate Härefter följde följande frågor och svar. Domaren: Hvarför hotade Friberg att slå gossen? N Priberg. Det gjorde jag ej: Det var Latsgon jag råkade komma åt med sotramen: Domaren. Hvarför sade Friberg till vittnet Jonssön: egör hvad frin XKan4, då hön skulle upp att vittna! Hvad var meningen med detta uttryck? Friberg. Detmed menade jag ingenting. Domaren. Hvarför misstyckte Friberg Jonssons vittnesmål? Friberg. Jag har ej sagt ett ord derom. Jag var önd för alt hon-gått iivår byrå. Dömaren. .Hvarför gäde Friberg att Jonsson gjort honom till den olyckligaste merhiska på Jorden och :att, om :öj hon varit; skulle allt varit bra? Friberg. Det var för att Lindström gick och helökde på; ty Jonssön Sude att Nan var en hygglig karl, så det kunde han väl få; men jag kunde ej tåla honöm; Domaren. Hvarföre sade Friberg: om hon är skyldig så vill jag dela hennes öde? Friberg. Om jag hade någon kännedom om brottet, skulle jag gerna vilja dela straffet. Etter ytterligare några mindre vigtiga frågor och sedan protokollsj usteringen blifvit slut, började förhöret med de till denna dag inkallade vittnen, till antalet 7. Först hördes skomakeriarbetaren Anders Lindström och berättade denne: att Kan varit bekant med Friberg och Larkson omkring ett års tid, och att hän litet emellan helsat på dem. Samma dag, som inordet begicks, hade Larsson Kömmit hem till hönom vid 12.-tiden och frågat, öm Kan ville komma med ut på e. m. och spatgera. Detta hade han gått in på; och Larsson hade återkommit vid A-tiden; då medhafvande